När nya dykstilen gjorde sensation

och Skepparn miste nya banrekordet

Den 19 juni 1932 skulle den gode Harry Larssons dirt trac-bana ute vid Svensbo invigas. Ett intensivt arbete hade utförts för att på alla sätt - både för förare och publik - göra banan så tilltalande som möjligt. Banans omkrets var exakt 400 meter och kördes enligt den tidens kutym 5 varv.

Trots att vädrets makter gjorde sitt yttersta för att skrämma bort publiken, hade inte mindre än något över 8 000 personer funnit vägen ut till Svensbo när den stora dagen var inne.

Men så var det också hela 28 på elitförare som ställde upp till start och naturligtvis ville motoran-hängarna passa på tillfället att se så många av sina idoler i aktion.

Brödratriumf.

Det var regn och rusk och hur dåligt väder som helst. Hela den omsorgsfullt iordningställda banan blev som en lervälling. Det hindrade inte att den rent sportsliga delen av programmet blev en väldig succé.

För namnet Sjöberg blev succén än större. I stora klassen segrade nämligen äldsta brodern Sjöberg, Henry. Han kör de på sin Husqvarna banan på den under dessa förhållanden  så fina tiden 2,15,1.

I lilla klassen, 350 cc, blev det en väldig strid mellan Torsten och Kumla-Fransson. Den sistnämnde körde mycket säkert och elegant på sin FN, men det hjälpte inte mot den för dagen i storform varande Torsten.

Efter två ytterst spännande och hårda drabbningar segrade Torsten på sin New Imperial och han noterade tiden 2.04,3. Tätt i hälarna hade han Kumla vilken gick in på tiden 2.04,4, alltså en enda liten sekund efter.

Torstens nya stil.

Efter denna tävling blev det ett längre uppehåll i tävlingsåkandet för Torstens del. Höstsäsongen var tämligen tyst och sen kom vintern med is och snö.

I sin verkstad formligen bodde Torsten under sitt ivriga pysslande med maskin och delar. Han förbättrade, rev ner och förbättrade än en gång sina skapelser, vilket minsann gav honom full sysselsättning.

Allt som oftast såg man också den unge föraren åka ner till en närliggande sjö med sin cykel. ' Där blev det så träning. Som träningsbana hade bröderna Sjöberg skottat en bana med mycket höga snövallar.

Där tränades det så att säga i skymundan, utan att någon utomstående fick tillfälle se och lära!  Här fann Torsten Sjöberg sin nya körstil. Den stil som ingen annan före honom begagnat sig av.

Han lade sitt plåtskodda knä och fot på isen. Det gjorde att cykeln fick en fantastisk lutning i kurvorna. Torsten fick upp farter som ingen trott vara möjlig och hans bröder kom hem och visste berätta att nu var lill-brodern absolut oslagbar.

"Jag kan inte tänka mig att nåon skall slå Torsten. Det är något alldeles enastående att se honom pa träningen" sade brodern Henry. "Han vräker sig fram i kurvorna så man nästan blir rädd."

Sensation på Allstadion!

Kom så Torstens verkliga elddop. Det var fredagen den 3 mars 1933. Stora tävlingar var utlysta på Allstadion. Eliten av svenska isbane-förare var klara till start.

Det blev också en tävling som folk länge skulle tala om. I denna gjorde Torsten storsensation med sin nya stil.

Efter en serie spännande heat var det så klart för startern att ropa upp följande namn i högtalaren: Ivar Skeppstedt, Gunnar Barthelsson, Sten Edlund, Marcus Larsson, "Rudge-Gösta" och Torsten Sjöberg.

Skepparn i fartform . . .

Dessa fartmatadorer hade tidigare under kvällen givit publiken full valuta för sina pengar. Särskilt hade den populära Skepparn varit i form. Han gjorde den ena körningen mer praktfull efter den andra. Banrekordet hade åkt två gånger inför hans sammanbitna attacker.

Publiken var övertygad om att Skepparn även i det sista och avgörande heatet skulle sätta rekord, samtidigt som han skulle visa sina konkurrenter hur det gick till att åka.

 . . men Torsten värre!

Det publiken hela tiden väntat på kom också till slut. Men det fick inte den utformning som de på flesta räknat med. Till start i det verkliga rövarheatet ställde följande fruktade mannar upp: Ivar Skeppstedt, Gunnar Barthelsson, Marcus Larsson samt Torsten Sjöberg. Trots Torstens fina åkningar tidigare väntade man nu att han skulle bli en sparv i tranedansen.

Åskådare och kolleger skulle dock snart och smärtsamt påminnas om att det famns en  förare vid namn Torsten Sjöberg. Han åkte värre än alla de andra tillsammans.

Fenomenalt banrekord!

Det var dödstyst i Stadion. AIla väntade på starterns flaggning. Man hade bildligt talat kunnat höra en knappnål falla sekunderna före start. Flaggan föll och i alla rusade också i väg i perfekt start.

Men vad stod på! Folk undrade förvånade vad .som var i görningen. Höll unge Torsten på att gå omkull i sin iver att hänga med de övriga? Eller vad i all världen sysslade han med!?

Nej minsann, han höll inte alls på att gå omkull. Det var en ny sorts stil. I lugn och elegant stil rätade han upp maskinen när han kom in på raksträckan och fräste fram över isen som ett jehu.

Nu in i nästa kurva. OJ, nu nu måste han gå omkull, han släpar ju i isen med hela kroppen! Men likadant denna gång. Ingen fara för kullkörning. Det var bara den nya stilen som Torsten visade åskådarna. Den stil han övat in i sin ensamhet och tagit med sig till storstaden för att visa. Den lilla träningsbanan hemma på sjön hade fyllt sin uppgift. Stilen behärskades perfekt. Publiken vred sig i spänning. Det var nagot nytt som man aldrig sett och knappast trott sig få uppleva. En fruktansvärd lutning i varje kurva. Elegant och säker upprätning vid ingången till varje raksträcka och så full fart.

Som en fartens verkliga matador for han fram över isen och efter slutat lopp lydde det nya banrekordet på fenomenala 1.34.2. Det var en tävling och det var en åkare precis i publikens smak. När man vände hem var allt frid och fröjd. Man hade inte känt att det var kallt i luften. Spänningen hade värmt från börjantill slut.

Nu har Sverige fåtft en mästare i isbaneåkning, var allmänna omdömet. I det måste även Torstens konkurrenter instamma med rätta.

Tillbaka till Torsten Sjöberg