Från sjukhuset till isbanetävling

Rekordkörning i kamp med eliten av svenska förare

"Kurvtekniken är den viktigaste detaljen i en rundbaneförares kunnande", sade alltid Torsten Sjöberg. "Man får tänka på att det inte går att slå av i en kurva, det skulle betyda att cykeln skulle glida ifrånförarens kontroll. Bakhjulet roterade ju med dubbelt så stor hastighet, men drog bara hälften mot den effektiva raksträckefarten."

Det är inte alls så farligt som det ser ut när man kör på tvären genom en del kurvor", förfäktade Torsten alltid. "Då är det betydligt större risk för dem som deltar i vanliga cykeltävlingar. I sin lätta klädsel har dom alltid faran att skrubba sönder sig vid aldrig så lätta omkullkörningar." 

"Däremot anser jag att isbanetävlingar är ganska riskabla. I jämförelse med dirt-track är chansen att på isbana bli allvarligt skadad oändligt mycket större. Det är ibland rena rama turen som hindrar en från att bli mycket svårt sönderslagen när man kör isbana."

"Hålsömmad" över kroppen.

Torsten skulle också inom en snar framtid få erfara hur rätt han hade i sin förmodan att isbanetävlingar var farliga om turen svek. I januari 1934 var det stora tävlingar på All-Stadion. Bland de deltagande var Torsten och Sten Edlund. De två betecknades som huvudkonkurrenter och publiken hade också infunnit sig mangrant för att få se deras intensiva kamp på isen.

I ena kurvan hände så olyckan. Edlund och Torsten kämpade envist för att nå bästa positionen vid utgången ur kurvan. På en tiondels sekund var det hänt. De båda förarna kolliderade och flög genom luften i ett enda virrvarr tillsammans med sin» maskiner.

När folk rusat till och hjälpt dem upp visade det sig att Sten Edlund. hade fått ett fult sår över ena kinden. (För övrigt ett minne in som han bär än i dag).

Torsten fick Stens nabbade däck över hela kroppen och blev faktiskt "hålsömmad" ända från axeln till ryggslutet! 

Ny start efter en vecka.

Till yttermera visso låg Torsten under båda maskinerna ordentligt fastklämd. Som kronan på verket tronade Edlund allra högst upp. Ambu-lansen kom och de två kämparna kördes till sjukhuset.

Allt ordnade sig dock tämligen väl och bara någon vecka efter denna händelse återfanns båda två på startlinjen på Östermalms IP för nya nappatag med varandra.

Nya planer på sjukhuset!

Naturligtvis kunde Inte Torsten ens hålla sig i stillhet på sjukhuset. Det smiddes nya och stora planer, som skulle sätta* i verket så snart sjukhusets portar öppnades.

"Här skall det bli åka av som aldrig förr, bara jag kommer ut någon gång", sade Torsten till läkaren som skötte honom efter ett par dagars vistelse i sängen.

Man trodde dock aldrig att hand skulle kunna vara med på den tävling han anmält sig till påföljande söndag. De skador han erhållit, var, om inte precis livsfarliga, så i alla fall rätt så svåra. Doktorn fick dock varje dag höra att Torsten måste bli utskriven i tid.

"Jag kan inte ligga här när jag är anmäld", försökte Torsten beveka läkaren, när denne förklarade att det troligen inte skulle bli någon tävling för honom denna gång.

Från sjuksängen till start!

Om det nu var Torstens upprepade böner om att få bli friskskriven, eller om hans sår verkligen var läkta, vet vi inte så noga. I varje fall blev Torsten Sjöberg utskriven från sjukhuset söndagen den 23 januari 1934. Denna söndag var det stora tävlingar på Östermalm.

På förmiddagen åkte Torsten från sjukhuset och på middagen klockan 1 kom han leende och till synes vid bästa vigör till starten. Stor upp-ståndelse bland kamraterna, som trodde att han  låg kvar i sjukhussängen.

Det blev åka av!!

"Så lätt skall ni inte slippa ifrån mig", skämtade Torsten, när kamraterna hämtat sig från den värsta överraskningen. Jag skall nog se till att ni får åka undan ordentligt om ni vill vinna ty jag känner mig i strålande form.

"Men du har ju nyss kommit från sjukhuset, var det någon som invände."

"Just därför. Tänka sig att man nu har legat och tagit igen sig i hela 8 dagar. Kan man bli annat än åksugen och komma i annat än god form av sånt", skrattade Torsten illmarigt.

Och nog blev det åka av! Åka som aldrig förr och främst då av "sjuklingen".

Rekordens dag.

Det var ett strålande väder och när publiken fick höra att Edlund och Torsten skulle vara med visste den inte till sig av glädje. De två kumpanerna hyllades frenetiskt av åskådarna. Och kvitterade så med att visa en åkning av elegantaste slag,

Tysken Rumrich skulle deltagit, men i sista stund hade han nekats visum. Sorgen över hans uteblivande uppvägdes nu av de två populära svenskarnas deltagande och publiken kom Inte alls att förlora på bytet.

Det blev rekordens dag direkt. Gång på gång fick speakern tala om att nu var det nytt rekord igen. Att det sen var Torsten Sjöberg som slog rekorden gjorde publiken om möjligt än större glädje.

"Rövarheatet" till start.

Det började så bra med att Gösta Plahn vann första heatet på finfin tid. Sensationen här var dock reserven Harry Hylin. Han kom endast hårsmånen efter över mållinjen och gav Gösta en bitter fight.

Så kom dä vad som man skulle kunna kalla för "forna dagars rövarheat"! På startlinjen stod Ivar Skeppstedt, Gunnar Barthelsson, Torsten Sjöberg och Sten Edlund.

Publiken visste inte till sig av spänning och det märktes även på förarna att man kände sig en aning skakis inför det förestående loppet. Starten gick och redan i första kurvan slirade Ivar Skeppstedt omkull.

Glänsande banrekord...

Sten Edlund tog det en smula, försiktigt, vis av skadan vid det tidigare tillfället. Men den som inte tog det försiktigt var Torsten. Som en vilde for han fram över banan. Sällskap hade han av Gunnar Barthelsson - i varje fall till en början!

Det var något sagolikt att se den unge föraren jaga fram över isen. När man så visste att han samma dag blivit ut skriven från ett sjukhus efter en otäck vurpa.

Som en furie for han fram och var snart helt ensam framme i täten. Ingen kunde denna gång följa med i hans takt. Det blev också ett nytt glänsande banrekord med den fenomenala tiden 1.24,0 "Skepparn" hade det gamla rekordet med 1.30,2,.

...blev bättre i finalen.

Det skulle dock visa sig att Torsten ingalunda var nöjd, trots att han satt ett så fenomenalt rekord. Sten Edlund hade kommit j i mål på tiden 1.30,5 i föregående heat, men så var också hans skada inte riktigt läkt utan han ställde upp bara för att hjälpa arrangörerna.

I finalen kom så Torsten i väg perfekt. I en stil som var bländande ända till gränsen av djärvhet och våghalsighet vräkte han sig runt banan och kastade sig och sin maskin över mållinjen.

När tiden kom trodde man knappast det var sant. Med en hel sekund hade han förbättrat sitt nysatta fina rekord och noterade sig nu för 1.23,0. På andra plats kom, efter en mycket fin körning, Gösta Plahn, som noterade 1.27,8. Som synes en aning skillnad i tid.

Allt såldes ut.

Så blev det hemfärd där far och mor tog emot den segrande "sjuklingen" för att pyssla om hans skador.

Väl hemma i Häverösund smiddes det nya planer. Ganska snart kom "stall Sjöberg" överens om att sälja ut allt gammalt och skaffa, sig nya maskiner och delar.

Det hela skulle läggas om, Bröderna skulle i fortsättningen gå in för samma märke. För att dels förbilliga omkostnaderna och dels kunna ha större nytta av inköpta reservdelar.

Dirt-trackserie diskuterades!

Vad det skulle bil för märke som fick äran av brödernas skicklighet hölls en tid hemligt.

Frågan om man skulle våga sig på att starta en dirt-trackserie började nu diskuteras. Till detta förslag hyste Torsten stora förhoppningar.

Banor fanns och enda villkoret var bara att alla kunde samsas' och vara eniga. Skepparn och Torsten kom genast överens om att köra i samma lag om serien blev verklighet.

Torsten/Skepparn skrämde?!

Den överenskommelsen skrämde tydligen övriga konkurrenter, som kanske ansåg att duon Torsten/Skepparn skulle bli oslagbara. I varje fall blev det inte någon serie. (Förrän nu 15 år senare! sätt. anm.)

Det blev att 1 stället deltaga 1 le tävlingar som bjöds och de var sannerligen inte få.

För Torstens del avslutades isbanesäsongen med idel segrar. Han kunde ibland köra ett par tävlingar i veckan och hela tiden följde triumferna i hans släptåg.

Han började anses som oslagbar och när han var med tyckte konkurrenterna det var lika bra, att redan från början inrikta sig på att slåss om andraplatsen!

Rekord i Sala avslutade.

Säsongen, som varit en enda rad av stora och små triumfer för den unge heverösundaren, avslutades i Sala med en isbanetävlan. Natur-ligtvis blev det seger för Torsten.

Lika naturligt var det att SaIa fick se ett nytt rekord. Med hela 9 sekunder slog Torsten det gamla rekordet och noterade 1.29,4. Publiken jublade åt hans prestation och jublet blev än större när lillebrodern Gösta också visade sig vara en åkare av högsta klass.

Med rekord började och med rekord slutade alltså säsongen 1933 - 34 och man började nu undra hur länge Torsten skulle kunna fortsätta i samma bländande och eleganta, samtidigt så segervinnande stil.

Tillbaka till Torsten Sjöberg