Sävedalen fram till första världskriget
1933 började planeringsarbetet för det som skulle komma att bli Sävedalsbanan. Klubbens medlemmar kunde teckna andelar på vardera 50 kronor. Banan invigdes 29 april 1934 med en inbjudningstävling. Sten Edlund segrade i soloklassen. Dåtidens fartfantom Torsten Sjöberg hade dagens snabbaste tid och därmed Sävedalens första banrekord 1.20.2.
Banan var 400 meter lång med 53 meter långa raksträckor, kurvbredden var 12 meter och rakorna var 9. På insidan fanns fotbollsplan och runt banan fanns en jordvall som skulle skydda publiken från vurpande förare och motorcyklar.
Av dagens banor liknade den mest Gislaved som dock har något längre rakor och tightare kurvor.
Att parkera bilen vid banan kostade 50 öre vilket inte ansågs för mycket, mer anmärkningsvärt är väl att det kostade 30 öre att åka tåg från Centralstationen ut till banan och att parkering inne vid stationen var gratis. Parkeringsproblematiken var stor med en väldigt trång utfart. Den gående publiken löpte stora risker efter tävlingarna vid utpasseringen eftersom man var tvungen att passera genom samma grind som bilarna.
Redan 2 år senare, 1936, arrangerade GMK den första SM-finalen i jordbana. Svenska mästare blev Torsten Sjöberg i 500 cc och Hans Larsson i 350 cc.
Sävedalen i mitten på 30-talet - klicka på bilden för att se fler
De första åren kördes 4 tävlingar om året vilket ansågs vara några för mycket, så åren före kriget körde man endast 2 tävlingar per år. 1939 blev det bensinransonering och man ansåg sig inte längre ha råd att fortsätta arrangera tävlingar på Sävedalen, fastän man erbjöds att köpa markområdet, men priset var 100.000 kronor.
Under kriget användes kolstybben och banan blev mer eller mindre oanvändbar.
Efter krigsslutet började man planera för att återuppliva banan igen. Ett femårskontrakt tecknades med fotbollsalliansen och arbetet med att återställa banan i körbart skick påbörjades. Kostnaderna för att få banan i körbart skick var mycket höga, ca 20000, men man lyckades i alla fall få den klar och körde återinvigningen 19 maj 1946.
Efterkrigsperioden till 1949
Under åren 1946 till 1948 arrangerades 2-3 inbjudningstävlingar per år. GMK var också med och genomförde tävlingar på Åbyfältet och isbanetävlingar på Delsjön. Första tävlingen efter kriget lockade hela 10000 åskådare så det ekonomiska läget började ljusna något. Men ganska snart sjönk publiksiffrorna ner mot 4-5000.
I Göteborgs-Posten betecknades i alla fall tävlingen 1/6 1947 om Sävedals- och Rundtursloppen som en sportslig fullträff trots relativt bleka insatser från göteborgarna.
När den första speedwayserien, kallad dirt track-serien, drogs igång 1948 deltog man inte med något lag däremot började planeringen för att anmäla ett lag till serien 1949. Laget som anmäldes var ett allianslag mellan Göteborgs Motor Förening, Göteborgs Motor Klubb och Motorcykelamatörerna i Göteborg. Det gemensamma alliansnamnet blev GEMA, vilket också blev namnet på representationslaget.
Första året i serien blev ett läroår med många tunga förluster. Premiärmatchen sågs av ca 6000 personer. Publiksnittet första året blev 4200 personer/match vilket var mycket bra med tanke på lagets motgångar. Den stora profilen var Ragge Friberg och i viss mån "Gema-Kjell" Carlsson.
Nästkommande säsong utökades seriesystemet till att omfatta 3 divisioner, Allsvenska, Mellansvenska och Västsvenska serien.
GEMA bytte nu namn på sitt representationslag till det mer tidsenliga namnet Kaparna, medan B-laget fick namnet Gastarna. Namnen hade inkommit som förslag i en namntävling i tidningen Morgon-Posten. Redan 1948 hade flera lag använt sig av namn som Vargarna, Filbyterna, Indianerna o.s.v. Det viktiga med lagets namn var att det hade något att göra med hemstaden.
GEMA, som tyckte att det var lite väl tufft i högsta serien, beslöt sig för att anmäla sina lag längre ner i seriesystemet. Kaparna deltog i Mellansvenska serien medan Gastarna körde i Västsvenska serien. Gastarnas publiksiffror från säsongen 1950 var något överraskande högre än Kaparnas. Publiksnittet hamnade över 4500 personer medan Kaparna endast hade lite drygt 3000.
1949 - GMK´s första år i speedwayserien
På Arne ”Varg-far” Bergströms initiativ kördes en försöksserie 1948. Under sommaren 1948 började GMK diskutera ett lag. Först tänkte man bilda ett ihop med skaraborgarna men efter att ha bottenskrapat Göteborg på förare ställde man upp i serien 1949 med ett eget lag.
GMK bildade nu Göteborgs Motorallians (GEMA) tillsammans med Göteborgs Motorförening (GMF) och Motorcykel Amatörerna Göteborg (MAG). Alliansen anmälde lag under namnet GEMA.
Lagledare blev den välkände och rutinerade Olle Ohlsson. Förartruppen bestod av Ragnar "Ragge" Friberg, "Lugna-Gustav" Berggren, "Gema-Kjell" Carlsson, Sven-Erik "Kalle-Skåning" Robertsson, "Lill-Åke" Ahlqvist, Bertil "Spåntuppen" Johansson, Ingemar Ekman, Billy Andersson och Arthur Karlsson. Man tränade på Sävedalen varje onsdag. Det var välbesökt, många förare ville försöka ta plats i laget och 400-500 personer såg på.
Premiärmatch var GEMA mot Piraterna från Motala inför 6000 pers. Redan i Heat 1 kom en historisk första 5-1:a genom Ragge Friberg och Åke Ahlqvist. Piraterna tog över men GEMA lyckades svara och i paus stod det 25-26. Pausunderhållning var ett Vi-som-vill-upp-heat som vanns av Gema-Kjell efter att både Raymond Hellbourn och Roland Hammarin fått bryta. Efter pausen slog Piraterna till med två dubbelsegrar och GEMA var ett slaget lag.
Fortsättningen på serien visade sig än tuffare. Mötet med Vargarna i
Norrköping slutade med förlust 85-23. Bäste göteborgare var Ragge Friberg.
Gema-Kjell gjorde hemmadebut för GEMA i matchen mot Indianerna. Man fick
storstryk av Kumla-laget och bara i ett av arton heat fick GEMA poängövertag.
Det var när Kalle-Skåning vann i ensamt majestät efter att övriga i heatet hade
brutit…. Resultat: 39-66.
Match efter match blev det nu storstryk. GEMA - Filbyterna 29-79. Filbyterna tog hela tio 5-1:or, sämste Filbyter tog tio poäng medan bäste GEMA-förare tog elva. Vi-som-vill-upp heatet vanns denna gång av Raymond Hellbourn.
Så fick GEMA stryk av SMK Stockholm med 83-23 och det var dags att möta det andra Stockholmslaget, Getingarna, på Sävedalen. Stockholmarna var för svåra men Gema-Kjell tog sin dittills finaste skalp när han slog Sune Ohlsson i ett heat och blev bäste hemmaförare med tolv poäng. Matchen slutade 41-67 till Getingarna.
I pausen kördes bland annat ett sidvagnsheat som vanns av Arne Blohm före Sture Lindström. Bortamatchen mot Smålänningarna slutade med förlust 71-34.
Så var det dags att möta seriens andra stryklag, Tigrarna från Vendelsö. Hoppet om GEMAs första seger ökade. Matchen kördes på Sävedalen. Trots alla GEMAs förluster kom hela 4000 pers till bottenmötet. GEMA-förarna var laddade och både Ragge Friberg och Kjell körde fullt, arton poäng på sex heat. Även Raggens parkamrat, Gustav Berggren gjorde en bra match med elva poäng. Matchen slutade med seger 72-35. Tigrarnas lagledare, Pelle Brohlén, lovade på väg till Göteborg att gå hem om man förlorade. Han sägs ha passerat Jonsered i rask takt nån gång vid midnatt, på väg norrut.
Säsongens sista match kördes mot Griparna i Eskilstuna och slutade med storförlust 73-35.
Segrare blev Linköpings MK som redan börjat använda sin klassiska Filbyterväst. Tvåa blev SMK Stockholm (sedan Monarkerna) och trea SMK Östgöta (nu Vargarna). Bland toppförarna fanns Hans Engborg, Linus Eriksson, bröderna Bertil och Eskil Carlsson från Djursholm, en ung Varg-Olle Nygren, Rune Larsson, Evert Fransson och Fritz Löfqvist.
Året 1949 påminner inte så lite om Kaparnas comeback i Eliten 1998, många förluster i början men till sist kom äntligen segern. 1950 beslöt dock GEMA att köra i en lägre serie. Man anmälde två lag. Kaparna skulle köra i Mellansvenska serien och Gastarna i Västsvenska serien.
Totalt lockade 1949-års fem hemmamatcher 21000 pers, ett snitt på 4200 personer.
GMK ställde också upp med ett Motocrosslag, också kallat Gastarna, i Motocrossens seriesystem. Som hemmabana användes militärområdet på Kviberg. På denna tiden var det inte ovanligt att förarna kombinerade motocross, speedway, backe och isracing.
