Den 9 mars 2012 vann "Posa" sin sista SM-titel - 6 raka heatsegrar. Han blev då 64 år. Jo, just den dagen fyllde han år. Som så oändligt många gånger förr fick han frågan: "Skall du inte sluta snart?" Hans lakoniska svar var typiskt för honom: "Dom får allt åka ifrån mig först." Det blev ytterligare 3 SM-finaler och i februari 2017 kördes "Posas" avskedstävling. Då var han 68 år ung! Men tro inte att han lämnat sporten. Nu följer han med Ove Ledström, nästan ett halvsekel yngre, på alla viktiga tävlingar som stöd. Vem kan ha en mer kvalificerad mentor?

Att "Posa" hade motorcykelintresse tidigt kan inte förvåna. Men det började inte med isracing utan i 20-årsåldern ägnade han sig åt roadracing med sidvagn. Det var populärt i Gävle där han växte upp. Sedan blev det enduro. Isracingen blev han intresserad av när han 1976 följde med Kurt Westlund till Berlin på en VM-tävling. Kurt, också från Gävle, var den tidens svenska stjärna. "Posa" blev tagen av sporten direkt och skaffade en cykel när han kom hem. Redan 1977 var han med i SM-finalen och blev 6:a. Första SM-vinsten kom två år senare. Men redan året efter isracingdebuten hade han kvalificerat sig till VM, som slutade med en i ett senare perspektiv blygsam 13:e plats.

Den ovan uppräknade meritlistan från stora mästerskap är inte allt. Den inrymmer också 3 VM-guld i lag. 1985 var det tillsammans med Erik Stenlund och Tommy Lindgren, 1995 och 2002 med Stefan Svensson och Ola Westlund. Jo, det är de tre gånger Sverige stått överst på pallen! Finalen 2002 avgjordes i Krasnogorsk. "Posa" berättar: "Ryssarna var stora favoriter som vanligt. En rysk bank hade utlovat en stor summa rubel till det lag som vann. Nu vann ju vi och pengarna sas det att vi skulle få senare, men dom har vi aldrig sett röken av. De var nog redan utdelade till de ryska förarna!" Det skall väl tilläggas att "Posa" också har 8 nordiska mästartitlar. VM-förare har ibland inte haft möjlighet att delta i NM eftersom den tävlingen då och då kolliderar med VM.

Isracinglivet på den nivå "Posa" befunnit sig är inte likt något annat. Det normala var och är fortfarande att minst två dubbeltävlingar (lördag och söndag) gick i dåvarande Sovjetunionen och sedermaera Ryssland. Transporterna dit med minst två cyklar per förare är tidskrävande och ibland osäker, inte minst om man lägger till en krånglig byråkrati. "Ibland fick vi transportera oss och cyklarna med tåg i godsvagn och ibland med bil. Det har blivit många tusen mil i bil. Vi fick turas om att köra och sova i bilen." Om man frågar "Posa" hur många gånger han varit i Ryssland (Sovjet) drar han på svaret: "Det är väl ungefär hundra nu." Isracing är verkligen inte omgärdat av glamour och några stora pengar ger det inte heller. "Alla utom en del ryssar måste ju ha ett vanligt kneg för att överleva." Under isracingsäsongen är VM-förarna tvungna att vara hemifrån många veckor. Det krävs att de har jobbat in mycket tid under resten av året. I "Posas" fall har hans yrke varit väl valt. Brandmannayrket är oregelbundet och ger viss mölighet att jobba intensivare vissa perioder. Dessutom är det ett yrke där man håller sig i bra fysisk form hela tiden. "Posa" hade också förmånen att ha en förstående chef i Henry Eriksson, guldmedaljör på 1500 meter vid olympiaden i London 1948 i London.

Motorsport i regel är en riskfylld verksamhet och isracingen är absolut inget undantag. Med tanke på alla år "Posa" har hållit på får man anse att han klarat sig ganska bra. Det har väl blivit ett antal skapsår när han kommit i närkontakt med däcksdubbarna på någon konkurrents cykel. "Som mest blev det 15 stygn. Allt som allt har det blivit ett femtiotal." säger han. "Några hjärnskakningar och ett nyckelbensbrott har det också blivit."

När man lever ett liv som isracingförarna gör behöver man ha en duktig mekaniker som man trivs med i övrigt också. "Posa" har under mesta delen av isracingkarriären kamperat med Hans "Manolito" Holmqvist. Hasse Holmqvist hade tidigare mest mekat med sina egna speedwaymotorer. Han hade själv kört isracing utan att ha samma framgångar som i speedwayen. Men 1971 blev det ett SM-brons och samma år blev han tolva i VM, men såg inte isracingen som sin grej. I radarpar med Posa Serenius har det blivit desto fler medaljer. "Jag frågade Hasse 1978 om han ville hjälpa mig med mina motorer och han lovade att hålla på tills jag la av. Det där löftet ångrar han kanske, men vi har funkat bra ihop."

Med tanke på hur ryssarna kunnat dominera i sporten kan man ana att de har materialfördelar. "Nja, dom bästa är fabriksförare, så dom har naturligtvis väldigt bra grejor, men reglementet är ganska strikt. Du kan inte göra så mycket, men en bra mekaniker kan modifiera en del. Samspelet mellan förare och mek är också viktigt. Men det stör mig att man nu tillåter saker som gör sporten dyrare precis som i speedwayen. Det skall vara lika för alla och alla ska tävla med samma förutsättningar."

Resorna till Sovjet/Ryssland har varit minnesvärda på olika sätt. "Ofta har jag varit ute flera veckor i sträck, många många mil i mörker över Uralbergen, sova i bilen eller inkvartering på något som ofta kan liknas vid slitna militärförläggningar. När vi kommer fram är det träning, ofta i -35. Smidigast var det när vi flög - med Aeroflot förstås! Jag minns ett par sådana flygningar. En gång flög vi från Moskva till Alma Ata. Vi hade med oss en amerikan, van vid amerikansk flygsäkerhet. När vi bordade planet fann vi att dom skruvat bort några stolsrader och ställt våra cyklar där. En cykel hade dom klämt in mellan cockpit och första stolsraden. Amerikanen blev väldigt tyst. När jag tittade på honom såg jag att han var alldeles blek! En annan resa, det var från Moskva till Alma Ata också, ville jag fotografera, men då kom en bister flygvärdinna och skakade på huvudet. Det gick absolut inte för sig att fota i planet. "Manolito" visste att jag hade en flaska cognac nerpackad i bagaget. Han frågade om han fick 'låna' den och försvann med den. Efter en stund hördes det fnitter från pentryt i mitten av planet. Där hade Hasse mjukat upp flygvärdinnorna. Nu var det inget problem att fotografera längre! Efter ett tag kom en styrman och ville vara med på 'kalaset'. Det fanns väl en till som kunde ta ner planet."

Anmärkning: VM-tävlingarna har körts i olika format, endags-, tvådagarstävling och i GP-format.

Att "Posa" har en egen fan club är inte överraskande. Sedan många år har en del av hans anhängare följt honom i vått och torrt. Dom finns bakom banderollen POSA'S PACK.

2017 var "Posa" en av deltagarna i TV-programmet Mästarnas Mästare. "Gubben" gjorde bra ifrån sig och blev synbart uppskattad av de yngre konkurrenterna.