Artikel i Dirt Track nr 1 (våren 2005) av Gunnar Hagberg

Dispyter och kontroverser med Semo förefalller ha varit en del av en speedwayföares vardag ända sedanr serieåkningen kom igång i Sverige 1948. Historierna och "affärerna" genom årens lopp är många och hisnande för en utomstående. Alt ifrån "Varg-Olle" Nygrens "checkaffär med Jack Parker och övergång till engelska Harringay 1951 till dagens frustande om snittak hit och snittgolv dit.

Hans "Manolito" Holmvist hade exempelvis sin beskärda del av gurgel med Svemo under den framgångsrika och illustra karriären som spann över drygt 20 år mellan 1962 och 1983.

Bortsett från det var "Manolito" under hela sin karriär en av svensk speedwaysports mest populära förare. Det är inte svårt att förstå. Alltid med ett leende och alltid med gott humör vid sidan av ovalen, och på banan en kraftfull tuffing, som effektivt utnyttjade sin storlek när det började bli trängsel i första böjen. Att han begåvades med ett smeknamn efter västernhjälten Manolito i en av 60-talets främsta långkörare i svensk TV, High Chaparall, var naturligtvis smickrande, men också ett tydligt bevis på Hasses popularitet bland speedwayfantasterna när det begav sig.

Än i dag är det lätt att känna igen den Hasse Holmqvist vi lärde känna för 20 - 30 år sedan. Jag intervjuar honom per telefon och han hastar runt mellan 3G-master i Mälardalen för att justera fel och byta ut "vesna" delar.

Humöret är gott och skrattet nära till hands. "Det blir mycket bilåkande mellan masterna, så ring är jag sitter i bilen, då finns det hur mycket tid som helst att snaka." Sagt och gjort: "Vi körde alltid med raka rör, både de och jag säger "Manolito" omedelbart när snacket om historien med Svemo kommer upp. Ibland hade de fel. Ibland var det jag som hade fel. Men till slut blev vi de bästa av kompisar, Arne Bergström och jag. Det var ju Arne som hade det tyngsta ordet i Svemo, och visst hade vi våra duster."

Den "riktige" Manolito, skådespelaren Henry Darrow från TV-serien High Chaparall

Vi betar väl av den mest omskrivna av dessa duster med en gång: Hösten 1968 var Hasse Holmqvist i fruktansvärt gott slag. Han hade blivit åtta i VM-finalen i Göteborg och körde strålande i serien, både för Vargarna och engelska Wolverampton. I landskamperna mot Tjeckoslovakien i Malmö 25 september och i Målilla fyra dagar senare körde han till och med "för bra" och åkte ifrån Ove Fundin utan problem. Eftersom Fundin då ännu var svensk speedways stora namn, i kraft av sina fem VM-titlar, varav den sista kom 1967, blev "Manolito" både tillrättavisad och utbytt i Målillamatchen av den svenska lagledaren Kurt Påhlsson. Hasse rasade, och så småningom talade han ut i tidningen Racingsport om tävlingen i Malmö framför allt. "Allt stämde så perfekt den där kvällen. För publikens skull försökte jag hålla igen under de först varven, men det var svårt. Banan var så otroligt lättåkt. Det fäste hur fint som helst på yttern, så jag kunde helt enkelt inte undgå att köra om Fundin."

Vidare: "När jag kom in i depånefter heatet såg både Fundin och Påhlsson ut som två stora åskmoln. 'Det var ju Fundin som skulle vinna det här heatet' skrek Påhlsson till mig. 'Nu har du åkt färdigt för i dag. Jag sätter in reserven på din plats i sista heatet.' Och så blev det. Jag fick inte köra mitt sista heat bara för att jag gjort mitt bästa."

"Manolito" menade att i "vanliga" idrottsgrenar hade man blivit diskad om man inte gjort sitt bästa. Tvärtom i speedway således. Trots det blev Hasse bäste poängplockare i Malmö. Han tog 15 poäng när Sverige vann med 60 - 35.

I Målilla vann "Manolito" de två heat han fick köra. Även efter den tävlingen rasade han mot den svenska lagledningen.. "Jag krävde att få betalt för 15 eller 18 poäng", berättar han. "För det hade jag tagit om jag fått köra hela tävlingen. I så bra form var jag då. Jag hotade med att ringa Riksidrottsförbundet dagen efter om om jag inte omedelbart fick mina rättmätiga pengar. Till slut fick jag betalt för maximala poäng. Men jag tvingades stå på mig ordentligt."

I sin rapport hänvisar "Pompe" under en punkt till bråket i landskamperna mot Tjeckoslovakien även om han av misstag skriver Sovjet. "Jag minns inte så mycket av just det tjafset", säger Hasse idag. "Men jag kommer ihåg att "Pompe" kallade hem mig från England för att jag skulle läkarundersökas av Svemos läkare. Men det var inget fel på mig. Och så mycket till läkarundersökning var det inte heller för den delen. Vi satt mest och pratade skit, läkaren och jag."

En skadad Holmqvist tas om hand av "Pompe" Ringblom

Hans Holmqvist föddes den 18 juni 1945. Han började tidigt gå på Nordanö hemma i Avesta tillsammans med sin pappa. Speedwayintresset föddes direkt, och än i dag menar "Manolito" att det alltid är hans "sjukliga speedwayintresse, som drivit honom framåt karriären lång. Han debuterade i seriesammanhang redan som 16-åring i Folkare och hann även med Taxarna, Vargarna, ännu en runda i Masarna (tidigare Folkare) och Indianerna. I England tävlade han för Wolverhampton och Oxford.

1969 gjorde Masarna en storsatsning och plockade bland annat hem "Manolito" från Vargarna. Något, som enligt honom själv, medförde att han inte fick köra någon av de totalt sex landskamperna mot Storbritannien under året. Kopplingen mellan Svemo och Vargarna var stark och petningen i de här sex matcherna bidrog också till Hasses bojkott av englandsturnén året därpå. Utan landskampstävlande tränade han som en galniing hemma i Avesta för att förbereda sig för VM-finalen. "1969 fick vi svenskar inte heller tävla i England, och jag tyckte att jag fick för få tävlingar för att kunna spetsa formen inför Wembley. Men jag tränade som fan istället. Kånkade upp dunkvis med metanol, säkert 15 á 20 liter per gång, till banan i Avesta och körde på egen hand. Det funkade. Jag blev ju femma på Wembley det året."

Största individuella framgången var naturligtvis just den femteplatsen i VM-finalen 1969. "Manolito" körde ihop 10 poäng. Detsamma hade fyran Nigel Boocock. Ivan Mauger vann på 14 poäng medan Barry Briggs vann omkörniingen mot Sören Sjösten sedan båda slutat på elva poäng efter ordinarie fem heat. Oerhört jämnt sålunda.

"VM-finalerna är också mina bästa minnen från karriären", säger också Hasse inte oväntat. "Min styrka som förare var annars att jag kämpade hela tiden, och gav mitt allra yttersta varje gång jag tävlade. Det brukar gå hem hos publiken också, och det var nog mest därför jag var ganska populär bland fansen."

Hasse Holmqvist tillsammans med Dackarnas Tommy Johansson vid ett SM-kval i Målilla 1977

Efter säsongen 1983 fick det vara nog med den regelbundna serieåkningen. "Jag tröttnade. Jag var med i heatet där Tommy Jansson omkom och sedan förlorade jag ännu en kompis när Christer Sjösten förolyckades i Australien. Jag var på fest i Eskilstuna när de ringde från Australien och berättade att Christer var död. Det påverkade mig stakt och lusten att köra försvann undan för undan."

Dock följer Hasse Holmqvist sin speedway än i dag med största intresse. Har man ett "sjukligt intresse" så har man. "I nästan 25 år levde jag för att köra speedway. Och inför varje tävlingvar jag fruktansärt nervös. Ofta var det som att vara på väg till sin egen avrättning. Men framför allt var det otroligt kul! Förarna och sporten är nog bättre nu, men vi var ganska duktiga vi också på vår tid."

Tror jag det!

GUNNAR HAGBERG

Det kan också tilläggas att "Manolito" körde en del isracing, som bäst med en bronsplats i SM. Senare åkte han under många år med isracingkungen "Posa" Serenius till Ryssland och mekade åt honom.

1. Holmqvist var uttagen till landskamperna i England den 3 - 11/7 1970. Han hade i samband med den preliminära uttagning avsagt sig deltagande utan att ange några skäl.

Mig veterligen hade han privat yttrat till bekanta att han icke ville köra i samma lag som Fundin efter kontroversen med denne vid en landskamp mot Sovjet (skall vara Tjeckoslovakien) - en affär som vid denna tidpunkten blåsts upp i pressen och sedermera fjantats om på RF-nivå.

Dessutom ansåg han sig förbigången vid förra årets landskamper mot England, då han enligt eget förmenande varit kvalificerad därtill.

2. Undertecknad hade, då jag gärna ville ha Holmqvist med i laget i England, och dessutom ville få honom att dra ett streck över det, som tidigare passerat, genom ordföranden i de engelska promotorernas förening, Ochiltree, som jag trodde lyckats övertala Holmqvist att ställa upp i de 5 tävlingarna, till vilka han var uttagen.

Holmqvist hade - efter påpekande från sin egen promotor - han stod nämligen under den engelska förarföreningens proffskontrakt och kunde i England ej neka till att köra efter en uttagning - gått med på att delta i laget.

Min baktanke var även att Holmqvist skulle kvalificera sig till det svenska landslaget, som skulle köra i VM-finalen på Wemley i september, en bana, som han till fullo behärskar.

3. Vid ankomsten till Glasgow i första landskampen mot britterna i turnén, erhåller jag ett telegram - ankommet 16.00 - från Holmqvist som rätt och slätt säger "Holmqvist sick".

Holmqvist hade således - trots löften om att ställa upp - hittat en utväg att slippa detta. TROTS ATT HAN KVÄLLEN INNAN TAGIT MAXIMAL POÄNG VID EN TÄVLING I OXFORD - 11poäng.

Han hade icke gjort den ringaste ansträngning för att meddela - vare sig någon förarkollega, tidigare nominerad som reserv, eller meddelat den bana, som fungerade som samband, nämligen Coventry, att han ej kunde komma så att man finge sända annan förare i stället.

Som en följd av denna nonchalans måste tävlingen genmföras med en man mindre och resultatet blev en utklassning av det svenska laget.

Själv var jag lagledare och måste be publiken om ursäkt för att landslaget icke ställde upp med fullt antal förare.

4. Dagen därpå kördes en ny landskamp i Halifax, dit Holmqvist varit uttgen. Han hörde icke av sig på något sätt och hans promotor meddelades genom Mr Ochiltree att hans körtillstånd skulle dras in under den tid landskampen pågick (så att han ej skulle köra för sitt serielag, Oxford).

Holmqvist skulle till Svemo förete såväl läkarintyg på att han varit sjukskriven samt nytt intyg på att han var friskriven, innan tillståndet återgavs.

5. Döm om min förvåning, när jag därefter erfar att Holmqvist tävlat för Oxford den 9/7 efter att på något underligt sätt lyckats få starttillstånd igen. Svemos sekretariat kan endast svara på den frågan. Han tog då 11 poäng och var bäst på banan.

6. Den 11/7 dyker Holmvist upp i Coventry, där den sista landskampen körs.

Han beklagar sig då för lagledaren Christer Bergström över att han tvingats köra i laget, trots att han är skadad sedan en omkullkörning i våras.

Hans promotor lär skola ha hotat med stämning för kontraktsbrott, om han reste hem igen och ville för övrigt ej betala hans resa hem för en ordentlig läkarundersökning.

7. Min personliga uppfattning är den, att Holmqvist - i samband med en omkullkörning i Exeter i våras - erhållit inre blödningar på något organ (han lär ha haft blod i urinen och varit rätt dålig) och därför borde ges tillfälle att vila och geomgå en grundlig läkarundersökning i Sverige, innan något tävlande över huvud taget tilläts. Hans promotor är helt enkelt skyldig att stå för dessa kostnader, som hemresan skulle åsamka.

8. Jag vill påpeka att Svemos villkor för attt en svensk förare skall åtnjuta favören av att få tävla utomlands är att han - dels fullföljer sina åtaganden i de nationella serierna och övriga VM- och SM-tävlingar, samt i övrigt uppträder på ett sätt, som hedrar Sverige och svensk motorsport.

Holmqvist lär skola ha underlåtit att infinna sig till flera hemmamatcher för sitt hemmalag Masarna, Folkare, vilket är ett brott mot avtalet för att få köra i England.

I England erfor jag av en domare i Halifax att Holmqvist, i en tävling nyligen - 27/6 - uppträtt synnerligen demonstrativt på banan och efter bråk och trassel på grund av banans beskaffenhet till slut vägrat starta, packat och åkt därifrån. Allt på grund av att banan varit våt av regn. Övriga förare genomförde tävlingen till slut, utan primadonnafasoner.

C G Ringblom
29 september 1970