Speedwayintresset vaknade tidigt

"Mitt motorintresse började redan i småskolan. Jag fick en kompis, Åke Östblom, som skulle bli min vän för livet. Hans far och äldre bror körde speedway och isracing. I skolan berättade Åke om allt spännande han varit med om under helgerna med pappan och brorsan. I Åkes pappas verkstad tillbringade jag mycket av min fritid. Jag frågade Åke vad han skulle bli när han blev stor. 'Jag skall bli speedwayförare' svarade han. Då tänkte jag att kan han så kan jag."

Första speedwaycykeln

"Jag växte upp i Hofors. Där fanns sex killar som körde speedway. Redan innan jag slutat skolan fick jag vara med Olle Grönkvist och hjälpa till med att putsa cykeln och andra småsaker. När jag slutat skolan och ordnat ett arbete var jag helt inställd på att spara ihop till en speedwaycykel. När jag var 16 år hade jag fått ihop tillräckligt, 1 500 kronor och kunde köpa en JAP-motor i Karlstad. Och så fick jag låna en ram och ett par hjul av Olle Grönkvist i Hofors, som jag fick ha tills jag hade råd att köpa egna delar. Jag fick jag följa med de äldre grabbarna till Gävle, Sandviken och Folkare för att träna. Det var enormt roligt. Efter ett tag blev jag erbjuden att köra ett eller två heat före seriematcherna. Det var så kallade 'Vi-som-vill-upp-heat', som var rätt vanliga på 50-talet.

En av mina kompisar som körde för Folkare i serien blev tillfrågad om han ville köra för Vikingarna i Örebro säsongen 1952. När han skulle åka till en träning frågade han om jag fick följa med och köra några varv. Jo, det var OK. När vi hade kört färdigt tyckte dom jag skulle skriva på också 'för du tycks ju trivas här'. Vi fick köra sex serietävlingar den säsongen. Det blev två säsonger till i Vikingarna för oss båda. De två sista snittade jag faktiskt 11,2 och 9,8 poäng per match."

Värvad till Getingarna

Nu hade storklubbarna fått upp ögonen för Göte. Han blev värvad till Getingarna i Stockholm inför säsongen 1955. Han kom att köra i Getingarnas alltmer framgångsrika lag i 13 säsonger. Och det nästan hela tiden med lagets högsta matchsnitt. Hans sista 5 år i Getingarna var lagets guldålder med förare som Göte, Leif Larsson och "Benga" Jansson.

"1957 lyckades jag kvalificera mig till min första SM-final. Jag blev 4:a med 11 poäng. Det tyckte jag var en riktigt bra debut. Jag hade Ove Fundin, P-O Söderman och Rune Sörmander före mig. Dom hade alla tre 14 poäng och fick köra särskiljningsheat om segern. Där var Ove som vanligt tuffast.

Året efter blev "Lill-Arne", Roger Forsberg och jag uttagna till en resa till Australien. En fantastisk upplevelse för oss alla tre. Dessutom klarade vi oss ganska bra resultatmässigt."

Borta ett år för skada

"1959 blev ett tufft år för mig. Jag blev erbjuden att köra en 1000-meterstävling på Solvalla. I mitt första heat kom jag iväg som 2:a efter "Lill-Berra". Efter ett varv hade jag läge för omkörning, men då skar hans motor och jag touchar hans bakhjul. Min cykel hoppar ut mot halmbalarna och jag vaknar upp på Karolinska.

När jag senare kom hem började jag fundera på vad jag höll på med. Jag beslutade mig för att sluta med speedway! Nåväl, under hösten ringer dom från SMK Örebro och ber att jag skall köra en 1000-meterstävling på Mariebergs travbana. Det blev förstås nej, men det kom flera samtal och till slut tänkte jag att jag kanske skulle prova i alla fall. En hedrande andraplats att ta med hem fick mig att fortsätta med speedwaytävlandet.

För att citera Benga Jansson: "Göte hade alltid bra ordning på sina grejer"

"1960 fick jag erbjudande om att köra för Belle Vue i Manchester. Serietävlingarna gick ganska bra och likaså kvalen till SM och VM, men SM och EM blev inga höjdare. I NM fick jag stryk av "Varg-Olle" i omkörning om guldet. Tävlandet i England var jag inte heller nöjd med. När jag fick erbjudande om att köra för Wimbledon senare tackade jag nej."

Tredje plats i VM

"1961 blev ett riktigt bra år. Det är ju året alla minns för att Sverige tog en trippel i VM i Malmö, den andra någonsin då. Det var första gången finalen inte gick på Wembley. Jag var stolt över att ha kvalificerat mig till finalen. Men träningen på fredagen hann jag inte med. Jag hade min tobaksaffär och måste ordna med personal för lördagen. Jag var faktiskt den ende som inte kände på banan före tävlingen.

I mitt sista heat i grundserien skulle jag möta Ove Fundin. I depån kom han fram till mig och tyckte jag kunde få en slant för att jag inte skulle ta i för mycket. Men 'Varg-Far' hade ju koll på läget så det blev i stället Ove som fick ta det lite lugnare. Därmed hade Barry Briggs, Björn Knutson och jag lika många poäng. Det blev omkörning och den tog 'Knutte', men jag kom före Barry Briggs. Den tredjeplatsen är en av mina största prestationer på en speedwaybana.

Den glada trippel-trion, Björn, Ove och Göte och en hellycklig "Varg-Far", som hade koll på läget inför avgörandet.

Foto: okänd

Det gick bra i seriekörningen också. Jag hade ett av mina högsta poängsnitt det året, 13,8.

Vi hade lanskampsutbyte med England. Rune Sörmander och jag bildade ett nästan oslagbart par.

1962 var Getingarna nere i Division 2, men alla killarna stannade kvar för att ta laget tillbaka till högsta serien. Individuellt gick det bra för mig med 2:a-platser både i SM och NM och en tredjeplats i EM-finalen. I VM-finalen blev jag 8 med 9 poäng. Detta året körde vi landskamper mot Sovjet. Det gick väldigt bra för Rune och mig nu också.

1963 var Getingarna uppe i högsta serien igen - och vann! Det var det året man försökte sig på handikappstarter som de testat i England förut. Leif Larsson och jag fick starta 20 meter bakom grinden, Bernt 'Tummen' Nilsson 10 meter bakom, men 'Benga' Jansson fick starta vid grinden. Jag hade ändå ett matchsnitt på över 10.

Det hade inte gått så bra när jag körde i Belle Vue, men en match i Wimbledon hade jag lyckats rätt hyggligt. Deras promotor hade varit på mig sedan dess och velat ha över mig, men jag ville inte och sa att jag måste sköta min tobaksaffär. I mitten på -63 ringde han igen och sa att nu måste jag komma för nu hade Ronnie Moore skadat sig. Då kunde jag inte stå emot längre så jag körde halva den säsongen för Wimbledon. Dom höll mig med en motorcykel och det blev bättre resultat ända tills vevstaken gick av och dom fick skaffa mig nya grejer.

Jag blev 2:a i SM igen efter att ha förlorat mot Ove i omkörning. VM-finalen gick bra med en 5:e-plats som resultat."

Götes guldålder

De här åren på 60-talet var onekligen Götes guldålder. Mellan -61 och -66 var han med i 4 VM-finaler med placeringarna 3, 8, 5 och 6. SM-resultaten var strålande mellan -62 0ch -66, 2, 2 5, 1 och 4. -64 och -65 var han 2:a i par-SM. Han var ankaret i Getingarnas seriesegrande lag -63 till -67. Körningen i England gick bra bortsett från 1965 då inga svenska förare fick köra där.

De mest meriterande resultaten var nog ändå de han uppnådde i tävlingen International. Det var en individuell tävling med utvalda förare ur världseliten. Enligt Göte var standarden väl så hög som i VM-finalerna. Första året han var uttagen att köra, 1964, placerade han sig på bronsplats. Året därpå blev det en andraplats och 1966 vann han liksom även 1967.

1963 tilldelades Göte titeln Stor Grabb som en erkänsla för sina speedwayframgångar.

1966 vann Getingarna serien för fjärde året i rad. Jag bytte klubb i England till Newport, och det med bra resultat. Jag toppade poängligan tillsammans med Barry Briggs.

På väg till VM-finalen på Ullevi blev min bil med cykel och allt stulen i Danmark. Jag får vara nöjd med att jag kom 6:a med lånade cyklar!

SM-finalen var den berömda där 5 förare slutade på samma poäng, 12. Det blev förstås omkörning och då drog Fundin omkull mig i 2:a svängen.

Trettonde året jag körde i Getingarna blev mitt sista där. Vi tog vår sjätte raka serieseger varav 5 i högsta serien. Jag vann poängligan i England och Internationalen. Det blev en del landslagskörning förstås. Det var det året vi vann lag-VM i Malmö.

Det får jag förresten berätta om. Nu för tiden har ju förarna ett par cyklar i varje land dom kör och mekaniker och så flyger dom mellan länderna. Jag hade bara en cykel som satt på en ställning bakpå bilen. Jag hade ingen mekaniker heller. Jag skötte allt på cykeln själv. När jag skulle köra lag-VM i Malmö, det var en fredag. Jag hade kört en tävling i Norwich på onsdagskvällen. Sedan satte jag mig i bilen och körde ner till södra England och tog en båt över till Belgien och därifrån åkte jag vidare till Danmark. När jag var trött la jag mig och sov en stund i bilen. Jag var i Malmö på fredag morgon. Se'n på kvällen vann vi matchen och jag var med en stund på banketten efteråt. På lördag morgon gick jag upp tidigt och tog första flyg till London och vidare till Manchester för en seriematch. Där hade dom ordnat med en cykel till mig. Efter matchen var det en som körde mig till Heathrow, i en Rolls Roys förresten. Där la jag mig på en bänk och sov några timmar till första flyget skulle gå till Malmö där jag hade min bil och cykel. Därifrån körde jag samma väg tillbaka till England. För på måndag kväll skulle vi köra en seriematch i Exeter."

Svenskt landslag på turné i England 1967

Stående: Olle Ringström (SVEMO), Benga Jansson, Varg-Olle, Nils Ringström, Göte Nordin, Bo Josefsson, Pompe Ringblom

Sittande: Torbjörn Harrysson, Ove Fundin och Gunnar Malmkvist

Foto: okänd

"På vintern körde jag i Australien igen. När jag på våren 1968 kom hem från Australien hade jag ett löfte av Java i Tjeckoslovakien att få bli återförsäljare för dem. Jag avslutade mitt avtal med Poole-piraterna, men väl hemkommen ändrade sig Tjeckerna. Så jag började renovera mitt hus. Det var då jag missade ett kval till VM. Jag höll på med huset och tänkte att nu får jag packa cykeln och de andra grejerna för att hinna till svenska finalen i Malmö. Men så började jag fundera. Jag tänkte, inte kan det väl vara idag? Men jo, det var det! Det blev ingen VM-final för min del det året."

Kapare i 4 år

"Det hade ju gått väldigt bra i Getingarna, men jag behövde en ny utmaning. När Gunnar Brannefors i Kaparna ringde och frågade om jag kunde tänka mig att köra för Kaparna slog jag till.

Men sportsligt blev det ett bra första år i Kaparna. Vi vann serien och det var Kaparnas första serieseger i Division 1. Det här året hade Ove Fundin något bättre matchsnitt än jag, men när vi vann igen två år senare hade jag lite bättre än han.

De andra förarna i laget var Bosse Magnusson och Bengt Brannefors och.... På tal om Bosse Magnusson måste jag berätta om ett SM- eller VM-kval några år senare. Jag mötte Bosse bland andra och ledde. På första rakan lämnade jag ungefär en halvmeters lucka till planket. Det var för lite för att ta sig emellan där, men Bosse kom farande och jag flög nästan in på innerplan. Jag hade väl klarat mig någorlunda, men min ena hand såg ut som om jag hade en jättebula. Det var benen i handen som åkt ur sina fästen. På sjukhuset sa läkaren till sjuksystern att hålla emot i min armhåla och så drog han allt vad han kunde och petade in benen ett efter ett. Jag fick faktiskt stora delar av säsongen spolierad.

Det var inte den enda skadan jag ådrog mig. I en landskamp mot Ryssland - det var nog -67 - fick jag ett res i en kurva. När jag fick ner framhjulet tog det inte eftersom cykeln lutade. Jag hamnade sittande på banan, men cykeln snurrade runt och träffade mig i bakhuvudet som ett karateslag. Jag minns inte själv, men dom har berättat för mig. Dom sa att jag faktiskt hade  hjärtstillestånd en stund..

'Lill-Arne' hade ju slutat när jag kom till Kaparna, men vi hade kört i lanslaget tillsammans. Det var tråkigt med hans flickvän, som gick bort. Jag brukade ta vägen om hennes grav efter matcherna och lägga blommorna jag fått efter matchen där. Jag hörde att han undrade vem det var som gjorde det.

Göte då .....

i Kaparnas väst på Ullevi

Foto: okänd

.... och nu

som alert 75-åring på sin gamla cykel

Foto: Anders Wistrand

I kaparnas väst

Åren i Kaparna, 1968 - 1971, blev en berg-och-dalbana i seriespeedwayen för Göte. Upp som en sol och ner som en pannkaka i två omgångar. Förstaplats -68, sista plats -69, första -70 och sista och degradering -71.

"De första två åren körde vi i Lindome. Det var inte mycket folk där, men -70 och -71 på Ullevi kändes det ännu glesare. Det blir ingen stämning med lite folk på en stor arena. Men när vi fått över 'Benga' Jansson 1970 hade vi ett väldigt starkt lag med Ove, 'Benga', Bengt Brannefors, Bosse Magnusson, Claes Löfstrand och nå'n mer och jag själv förstås. Stefan Hjort var också med någon match och plockade en hel del poäng. Jag tror jag hade bättre snitt än både Ove och 'Benga' det året."

Gick ingenjörsutbildning under åren i Kaparna

"Andra året jag körde för Kaparna började jag en 4-årig utbildning till byggnadsingenjör. När vi hade haft match kom jag ofta hem först vid 5-tiden på morgonen. Så fick jag sova ett par timmar innan det var dags att gå upp och gå till skolan. Det var tufft, men sånt klarade man i ungdomen. Det var i alla fall bra att få en riktig utbildning. När jag var färdig hamnade jag som energirådgivare på kommunen. Inte så konstigt att en massa människor i stan känner igen mig som du märkt."

Dramatisk SM-vinst

"1971 vann jag SM, och det var inte utan dramatik! Efter sista heatet hade Anders Michanek och jag lika många poäng och det skulle bli skiljeheat mellan oss. Anders tog starten men jag fick bra fäste i kurvan och kom före honom i första böjen. När jag vred på huvudet för att se var jag hade honom såg jag ett rött ljus vid sargen. Då slog jag av för jag trodde det skulle bli omstart. Anders brukade ofta rulla fram och tillbaka i starten så jag trodde domaren blåst av heatet för det. Det visade sig att det röda ljuset kom från baklyktan på en traktor som stod vid staketet. Det blev en förskräcklig palaver, men jag fick stöd från andra som sett samma sak som jag. Anders var så förbannad så han ställde inte upp på omkörning när domaren till slut bestämt sig. Så det heatet fick jag utan fight."

Smederna blev Götes sista klubb

"1972 bytte jag lag igen. Det blev Smederna jag körde för under mina sista två år. Första året kom vi 3:a, men det andra året hade jag lockat över 'Benga' Jansson från Kaparna och då vann vi serien.

Jag tog mig till SM-finalen i Göteborg igen och kom 5:a. Michanek kom 3:a, så där fick han lite revansch. Den motorn jag gjort i ordning hade lite för snäva toleranser så den skar efter några heat. Det året körde jag med en JAP-motor i en JAVA-ram.

1973 tyckte jag det blev för monotont att köra. Dom fick sköta cykeln för mig. Jag behövde bara ta med mig skinnstället till tävlingarna. Det kändes lagom att sluta. Jag tyckte det var bättre att bli hågkommen som jag var."

Tillbakablick på en speedwaykarriär

När Göte tänker tillbaka på sina speedwayår har han många oförglömliga minnen. Det är något som ingen kan ta ifrån honom. Och visst ser han en och annan speedwaytävling fortfarande och konstaterar att tekniken blir annorlunda när det är mindre material på banorna och jämnare än när han själv körde. "Men skillnaden i åktider är inte så stor. Jag har jämfört med tider vi hade när jag körde". Han har också sypunkter på förarnas uppträdande. "Förr var vi mer kompisar. Vi var konkurrenter, men inte ovänner. Visserligen var det väl högst sällan man kunde fråga vad dom hade för växel, men nu säger dom inte nå't till varandra, dom tittar inte på varandra. Jag tycker det är mycket sämre kultur. Förra året i Målilla var jag intresserad av att träffa några australiensare. Jag trodde dom skulle ha information om en promotor jag inte hört ifrån på något år, men av en av toppåkarna fick jag bara kommentaren 'Du, det tar vi sedan, jag har inte tid med dig nu.' På min tid skulle vi sagt att du kan komma tillbaka efter tävlingen. Jag tycker inte dom har nå'n vidare disciplin."

Göte Nordin har skänkt sin cykel och sina priser till Dalarnas Idrottsmuseum.