VM 1961

När det i början av 1950-talet blev klart att Sverige 1958 skulle arrangera fotbolls-VM hade det beslutet indirekta konsekvenser för MC-sporten. SVEMO:s dåvarande generalsekreterare Holger Bergeus, ett känt organisationsorakel, värvades över till fotbollsförbundet och fick uppdraget att svara för turneringens genomförande. Detta var negativt för det blott 15 år gamla förbundet som hade stora interna strider mellan bil- och mc-intressenterna (SVEMO organiserade på den tiden både bil och mc-sport). Man behövde en stark ledare som Bergeus.
Men fotbolls-VM hade också positiva effekter för sporten. Om städer som Göteborg och Malmö skulle komma ifråga för attraktiva matcher krävdes helt andra arenor än de befintliga. Båda städerna beslutade bygga nya stora stadion. Båda skulle få moderna friidrottsbanor vilket skulle öppna för speedway på anläggningar som kunde ta mer publik än Stockholm Stadion. Inte ens en visionär som Arne "Varg-Far" Bergström kunde 1950 drömma om att någonsin få arrangera en VM- final i Speedway på svensk mark. När han fick klart för sig att Ullevi i Göteborg skulle få en konstfrusen 400-metersbana för skridsko föddes idèn att göra den ursvenska grenen Isracing till en gren med VM-status. För att nå det målet gällde det att bredda isracingen utanför de nordiska länderna.

Arne och hans ständige vapendragare Carl- Gustav ”Pompe” Ringblom tog med sig svenska förare till Sovjet och turnerade i Öststaterna under flera år. Det skulle dröja till 1963innan ett embryo till isracing-VM blev faktum genom en FIM-Cup. Den genomfördes med 10 deltävlingar. Fem i Sovjet och fem i Sverige ( Västerås, Stockholm, Nässjö, Avesta och Göteborg). Men nu hade utvecklingen förändrat förutsättningarna och när Ullevi i februari 1963 körde sin FIM Cup i isracing planerades för fullt kommande VM-final i speedway som kom att arrangeras den 11 september 1964 på just Ullevi.

”Pompe” Ringblom hade tagit plats och säte i FIM. När Varg-Olle Nygren 1954 blev förste svensk på Wembleys prispall som bronsmedaljör som följdes av att Ove Fundin1956 och 1960 vann VM på just Wembley hade ”Pompe” argument genom de svenska förarframgångarna att driva frågan om att få VM-finalen till Sverige. Det var inte bara Nygren och Fundins medaljer som pekade mot att Sverige nu var en stor nation i speedway. Varje VM-final inrymde alltid flera svenskar. Och svenskar var nu attraktiva för de engelska promotorerna

Resorna som isracingambassadör till Sovjet hade gett goda kontakter där och när han nu började argumentera för att bryta Wembleys monopol fick han Sovjetfederationens (USSR) stöd. Det var i det kalla krigets kyligaste period och när USSR-delegaterna i FIM beslutat sig för att stödja en svensk kandidatur röstade samtliga länder i forna Östblocket som ”hus-bonden” bestämt och det blev majoritet för att 1961 års VM-final skulle köras i Sverige.

”Pompe” Ringblom ivrigt påhejad av Varg-Far var den som drog ett tungt lass för att få hem VM-finalen. Men ”Pompe” hade på 1950-talet inte den starka ställning i FIM som han längre fram i tiden skulle få. Den starke svensken i FIM var på den tiden Malmödirektören Axel Löfström som var den som tog initiativ och organiserade de klassiska TT-loppen på landsvägsbanan i Saxtorp på 1930-talet. Han var också den som introducerade motocrossen i Sverige på just Saxtorp. Vid premiären 8 september 1946 uppmärksammade Axel en lång och tung Östgöte som anmälde sig till denna ”scramble” utan att veta vad det egentligen var för tävling han skulle köra. Han slet hårt med att få sin maskin att gå rakt fram i den lösa sanden. Enorm vilja och styrka gjorde att han trots en slingrande färd och många marksyningar kom trea i detta den första scramble som enligt engelskt mönster arrangerades i Sverige. Namnet var Arne Bergström och Löfström skulle snart lära sig att Arnes styrka och envishet inte bara räckte för att släpa en tung Triumph runt i Saxtorpssanden, utan dessa egenskaper var lika framträdande när Axel några år senare fick Arne som kollega i SVEMOs styrelse.

Stallmästaren

Axel talade flytande tyska, franska och engelska. Detta ihop med att han redan på 1920-talet hade generalagenturen för det framgångsrika Belgiska mc-märket Sarolèa, där han värvade ihop ett starkt svenskt fabriksteam med en av den tidens bästa förare Gunnar Carlèn som toppnamn. Detta var långt före begrepp som team etablerats i Sverige och Axel reste runt med sitt stall till Europas stora landsvägslopp. Istället för teamchef nämndes Axel som Stallmästare. Axels språkkunskaper i kombination med hans erfarenheter som arrangör och ”stallmästare” gjorde honom till den mest inflytelserikaste svensk hittills i FIM. Parallellt med sitt nationella och internationella engagemang hade Axel orken att utveckla sitt företag, MOTOR-FLERON, med filialer runt om i landet. Företaget hade längre fram i tiden också generalagenturen för BSA, JAWA, CZ och ESO, märken som alla flitigt användes i tävlingssammanhang.

Löfström var inte en man som imponerades utav, eller nöjde sig med att med glittrande ögon sitta runt FIM borden och hålla med alla, lycklig över att få vara med i dessa fina sammanhang, även när besluten inte gynnade Svenska mc förare och arrangörer. Tvärt om. Med sina språkkunskaper, erfarenheter från mc-sport och järnvilja blev han snabbt den tongivande i FIM. Det är ingen djärv gissning att påstå att Axel Löfström var mycket drivande när det gällde att bryta Englands monopol på att få arrangera VM- finalen. Lägg därtill att vid den tiden hade SVEMO som ordförande Eric von Essen. Engelsmännen med sin svaghet för adel hade säkerligen respekt för en äkta blåblodig greve som man inte gärna ville ”stöta” sig med.

En uppfattning som ibland nämns är att Axel tyckte illa om Speedway och helst ville att denna ”fluga” snart skulle dö. Det är fel att lasta Axel för att vara ensam om att vara skeptisk mot speedway i sin moderna form. Länge ansåg tävlingsförarna att mc-sport var att så snabbt som möjligt klara utav ett landsvägslopp (HL) eller en tillförlitlighetstävling (T) genom att maximalt utnyttja motorerna genom smarta utväxlingar och effektiv bromsning. Att få sladd i en HL eller T-tävling berodde på förarmisstag. Här försökte man nu introducera en sport som gick ut på att sladda d.v.s. hela tiden göra misstag. Svårigheten att med en broadside (kontrollerad sladd) ta sig runt en trång fyrahundrametersbana väckte ingen beundran. Lägg därtill maskinernas utseende. Katalog- och standardmaskiner på förkrigstidens jorbane-tävlingar kunde accepteras men att nu komma med en tingest som saknade både broms och växellåda var löjligt. Detta var inte en motorcykel och det som imperiefolket kallade speedway ansåg många inte var motorcykelsport utan ett marknadsgyckel.

Denna uppfattning fanns djupt rotad och det framstår som att Arne Bergströms prestation att introducera den moderna speedwayen som en bragd. Inte minst därför att han lyckades locka etablerade motocross och landsvägsförare till den nya flugan. När den tidens främste allroundförare Olof Harald Nygren blev landets förste och störste idrottsidol under smeknamnet Varg Olle för sina meriter i speedway ökade respekten för speedwayförarnas prestationer. Olle var ju en ”riktig” motorcyklist och aktad för framgångar i road racing, motocross och tillförlitlighet så kanske var det trots allt en prestation att ”böka” runt på trånga kolstybbsbanor i något som inte tycktes ha med motorcykelkörning att skaffa.

Ordning på torpet

Oavsett vad Axel Löfström tyckte om speedway och de ”tingestar” som den utövades på var han affärsman och kunde inte neka till grenens attraktionskraft, när denna moderna form av jordbanetävlingar som Arne Bergström med okuvlig vilja introducerade efter andra världskriget samlade 10.000-tals åskådare på stora som små orter runt landet.

På väg till en FIM- kongress lär Axel ha uttalat att nu skulle han se till att få ”ordning på det torp som Engelsmännen envisas med att kalla speedway”. Trots att sporten föddes på S:a Halvklotet inom Imperiet och togs hem och utvecklades i England ville inte det engelska förbundet (ACU) veta av denna avart av motorcykelsport som diverse privata konsortier börjat ägna sig åt. Detta skilde sig så mycket från de ”riktiga” motorcykeltävlingar som arrangerades på Isle of Man så detta ville man inte kännas vid. Därför var inte heller FIM intresserat. Men speedwayen vann snabbt publikens hjärta i England och eftersom varken FIM eller ACU var intresserade utvecklades snabbt andra organisationer som drev sporten. Än idag finns organisationer som Speedway Control Board och British Speedway Promotors Association som lever ett liv utanför ACU. Kanske är detta orsaken till att rundbanesporten också i Sverige vimlar av Serieföreningar, Speedwayringar Is, Långbane och Domarkommittéer m. fl. organisationer som var och en anser sig ha bestämmanderätten över huvudet på förbundet. Inte alltid har organisationskaoset hjälpt sporten framåt. Idag verkar det som om alla bråk inom speedway beror på Göteborgs MK och dess ordförande Tommy Rander. Så är inte fallet. Historiskt har det alltid bråkats inom Speedway. Inte sällan betydligt hårdare än det vi idag upplever.

1936 hyrde ett privatkonsortium in sig på Empire Wembley Stadium of London och arrangerade en tävling. Tävlingen döptes till Sunday Pictorial Trophy efter donatorn av det klassiska vandringspriset som var ett förgyllt speedwayhjul i naturlig storlek, där kedjekransen ersatts av en jordglobshalva försedd med vingar. (samma pris som långt in i modern tid de individuella världsmästarna fotograferades med på prispallen). Det som stötte Axel Löfströms organisationssinne var att redan efter ett par år började tävlingen kallas World Trophy trots att arrangören bara tillät engelskspråkiga förare att starta.

Barry Briggs och Ove Fundin

Engelsmännen hade ingen förståelse för Axels krav på att tävlingen skulle vara öppen för alla förare från nationer tillhörande FIM om den skulle få kallas World Trophy. Nationella kval skulle leda till två semifinaler. Hur stark denne skåning var får man klart för sig när han lyckades driva igenom sina idéer trots engelsmännens motstånd. Dessa kunde inte begripa att de skulle behöva åka till Europa (detta skedde i en tid då engelsmännen fortfarande trodde att de var en egen världsdel) och kvalificera sig till något som alla redan visste att de var bäst i världen på, att köra speedway. Samma argument mötte säkert fotbollsfolket när de ville att England, som givit världen fotbollen, skulle behöva visa upp sig mot andra nationer för att få kalla sig världsmästare. Att de skulle förlora en match mot ”foreigners” var otänkbart.

Engelsmännen hävdade att det redan var ett världsmästerskap då redan 1937 var förare från USA som tog alla 3 medaljerna genom Jack Milne, Wilbur Lamoreaux och Jacks yngre bror Cordy Milne. Alla tre hade säkerligen amerikanska pass, men var nog mer eller mindre permanent bosatta i England. Jack tävlade för ligaklubben New Cross. För att övertyga Axel om det befängda i att öppna deras World Trophy pekade man på 1938, då av nåder två svenskar, Torsten Sjöberg och Bertil Carlsson, bjöds in till Wembley. Speedway i modern form var något helt annat än de jordbanetävlingar Torsten och Bertil var vana vid från Sverige. Att starta bakom grind och sedan axel mot axel köra runt på Wembleys kolstybb var helt annat än den svenska modellen där snabbaste tid var avgörande och Torsten lyckades bara ta en poäng. Den kom i mötet med Bertil som slutade sist utan poäng.

”Stallmästaren” argumenterade på alla de språk han behärskade och lyckades driva igenom sitt förslag med två semifinaler. Det lyckades genom en kompromiss där förare från USA och Imperiet körde en final mot varandra medan övriga nationer gjorde upp i en EM-final. Britterna tyckte inte det fanns anledning att förare från England och Skottland skulle behöva åka över till ”fastlandet” och kvala för att bevisa det alla visste. Att engelsktalande förare var bäst!

Säkert var Axel nöjd med sitt arbete att få till ett Speedway Wold Championship som var värt namnet och som byggde på sportsliga grunder och var sanktionerat av FIM. Fanns det trots framgången fortfarande något tvivel kvar om speedwayens berättigande som mc-sport hos Axel försvann detta 1952. Axel fanns på Wembley som FIM-steward för att övervaka att domare och funktionärer följde reglerna. Till sin hjälp på hedersläktaren hade han Arne ”Varg-Far” Bergström som hade rest till London för att matcha Dan Forsberg, den förste svensk sedan 1938, som startade i en VM-final. Forsberg vars vagga vaggades i Vaggeryd, hade av Arne plockats till Norrköping och fått sin skolning i

Inför sista omgången hade Dan chansen att nå silvermedaljen och Axel lär ha blivit så exalterad att han i kraft av sin Stewardstatus ansåg sig ha rätten att stå upp och skymma sikten för övriga VIP-gäster på hedersläktaren. Tyvärr vurpade Forsberg och medaljen blev till en 5:e plats. Spänningen och dramatiken gjorde att Axel Löfström blev en stor vän av speedway och därför kan man koppla beslutet att lägga en VM-final i Sverige till Axel Löfström.

1952 skulle bli det sista året på länge som en VM-finals startlista bara skulle innehålla en enda svensk. Ove Fundin, Varg Olle, Rune Sörmander, Björn Knutsson m.fl. skulle långt fram i tiden abonnera på platser bland de 16.

Arne Bergströms genidrag att 1948 introducera seriespeedwayen enligt engelskt mönster hade skolat och utvecklat svenska förare enormt och plötsligt var svenskar lika attraktiva för promotorerna som Brittiska förare och raden av svenska förare som blev proffs i England blev lång.

Varför Malmö?

FIM:s beslut att bryta Wembleys monopol och lägga en VM-final till Sverige väckte uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser. Inom landet blev det stor debatt när finalen lades till Malmö. Stockholmspressen ondgjorde sig över att SVEMO lade ett så tungt historiskt arrangemang till ”landsorten”. Från det hållet såg man nu risken att tappa SM-finalen som ofta arrangerats på Stockholms, gamla omoderna och slitna stadion från 1912. Nu var inte bara Ullevi en konkurrent till Stockholm Stadion utan befanns Malmö värdigt en VM-final kunde de också få framtida SM-finaler.

I Göteborg var man mer eller mindre chockade. Redan när Nya Ullevi invigdes 29 maj 1958 talades det om att en av de idrotter som skulle dra folk till den nya arenan var speedway. För Göteborgarna var det en självklarhet att speedwayen skulle in på Ullevi efter det att Slottsskogsvallen stängdes för speedway 1957. Fotbollsdomaren hade knappt hunnit blåsa av sista VM-matchen förrän speedwaymaskinerna rullade in för premiärtävlingen där Göteborgs MK (Kaparna) bjöd på en internationell tävling. När dåvarande stadionchefen i Malmö, Assar Jonsson, likt kollegorna i Göteborg ville öppna sin arena för olika idrotter däribland speedway, så mötte det motstånd. Malmö var genom storklubben MAI ett starkt fäste för friidrott.

Ett argument var säkerligen att speedway skulle fördärva de fina löparbanorna, även om motståndet att släppa in speedway troligen var en annan. Friidrotten hade ”skjutit sig själv i foten”, genom att diskvalificera sina stora publikfavoriter och såg i den populära speedwaysporten en konkurrent om publiken.

När Australiensaren Herb Elliott den 28 augusti 1958, på Ullevi, satte nytt världsrekord på 1.500 meter trots att det strax innan körts speedway på samma banor föll argumenten att speedwayen skadade löparbanorna. I SMK Malmö fanns vid den tiden många av stadens näringslivstoppar som nu började arbeta för att öppna Stadion för speedway. Harald Lindvall, tung politiker i Malmö, var en stark tillskyndare att det skulle bli speedway på Stadion.

Den 17 oktober 1958 ägde premiären rum. SMK Malmö hade samlat den tidens elit med Världsmästarna Barry Briggs, Ronnie Moore, Peter Craven och vår egen Ove Fundin som sekonderades av Björn Knutsson, Dan Forsberg, Varg Olle m.fl. Även om Ove var den som drog stort intresse blev Peter Craven den stora publikfavoriten denna afton. Han hade en säregen stil, hängde och krängde och lämnade ingen oberörd när han for fram. Han var liksom många andra speedwayförare tämligen kort.

Många ”skrönor” berättas om den tidens stjärnor. En som ibland läggs i Peter Cravens mun är att han tröttnade på den ständigt återkommande frågan om sin längd, 1.58, var till fördel eller nackdel. ”Jag är precis lika lång som mina konkurrenter, i den ena ändan”.

1959 lade SVEMO både EM-finalen och SM-finalen till Ullevi. SMK Malmö kontrade med en ny inbjudningstävling som på nytt lockade världseliten och som marknadsfördes som lilla Wembley.

Axel Löfströms inflytande, SMK Malmös flotta arrangemang 1958 och 1959, bidrog ihop med andra faktorer till att VM-finalen 1961 lades till Malmö trots att Skåne var en i det närmaste vit fläck på den svenska speedwaykartan. Visserligen hade det i början av 1950-talet arrangerats rundbana i Ystad, Eslöv, Hyllinge och Arlöv. Intresset hade minskat och Hyllinge hade tvingats lägga ner sitt serielag, Den enda klubb som fanns kvar som speedwayarrangör var MK Tändstiftet, Malmö. Trots detta gick inte uppdraget till Tändstiftet utan till SMK Malmö som inte ens hade ett eget lag i speedwayserien. SMK skulle längre fram i tiden (74-78) ha laget HJÄLMARNA med i serietävlandet.

Ingen vanlig kratta...

En av alla funktionärerna som hade uppgiften att kratta in den röda tegelstybben mot innerkant mellan heaten, var en 16-åring som med färskt körkort för lätt mc på fickan, sökt medlemskap i SMK. Hans mål var förvisso att flytta sand, men inte på Stadion med kratta i hand, utan med motocrossmaskin flytta sand på berömda Saxtorpsfältet där SMK hade en motocrossbana av internationellt snitt. Inför VM-finalen samlades alla medlemmar, oavsett inriktning, under SMK fanan. 16-åringen som längre fram i livet skulle bli en berömd förare som i SMK:s färger etablerad som internationell motocrossförare och bli Svensk mästare och ”Stor Grabb” (elitförarmärket). Hans namn är Olof Jardenberg och han må vara förlåten att han inte minns så mycket utav den dramatiska finalen. Däremot minns han väl hur funktionärerna under Stellan Lauréns ledning fick repetera inmarschen som skulle ske i militärisk ordning. Alla banfunktionärer marscherade in efter fanborgen som bars av Malmö Husartropp. Det gällde att hålla exakt samma takt som Husartroppen och Södra Skånska Militärmusikkåren vars musik svarade för marschtakten. När man nått sina platser fick man stå i stram giv akt. Mössan med det klassiska SMK-märket skulle sitta exakt rätt. Inte för långt ner på näsroten eller långt bak i nacken. Funktionärerna skulle behålla sin strama ställning under tiden operasångare Rolf Björling sjöng nationalhymnerna. När sedan kvällens speaker Lennart Hyland, klarat av förarpresentationen kunde man slappna av medan man väntade på första heatet.

Dramatisk och historisk final

Efter den pampiga invigningen blev det äntligen dags för start. Redan i första heatet hängde sig startgrinden, till glädje för en av de utsända huvudstadsjournalisterna som direkt ringde in en ingress att som väntat blev VM-finalen i Malmö ett fiasko där de orutinerade funktionärerna inte ens kunde få upp startgrinden.

Detta hände långt innan IT-samhället och det var vanligt att journalister redan före ett kvällsevenemang ringde in sitt referat så tryckeriet började ”sätta” texten. Sedan kompletterade man med detaljer och resultat.

Tävlingen blev ur svensk synvinkel så dramatisk och spännande att den kritiske journalisten rycktes med och glömde bort sin inringda ingress. Därför fanns det en sedan länge nerlagd huvudstadstidning som dels talade om fiasko och längre fram i texten inte hade nog med lovord till den svenska insatsen.

När 1:a heatet väl kom igång fick publiken valuta för sin väntan. Björn Knutsson vann. I andra heatet blev publikfavoriten Peter Craven poänglös men blev det ändock stort jubel via svensk dubbelseger genom Ove Fundin och Rune Sörmander. Fjärde heatet väckte nytt jubel då Göte Nordin i sitt livs första VM-heat lyckades hålla Barry Briggs bakom sig och satte en effektiv käpp i hjulet för Nya Zeeländarens planer att bli den förste i världen som tog tre VM-titlar.

Göte Nordin stärkt av framgången i sitt första framträdande för kvällen ångade på och tog skalp efter skalp. Han fick gott publikstöd men mest intresse väckte Ove Fundin och Björn Knutsson som efter tre heat båda hade full poängpott. Nu började man ana sensation. Skulle det bli en omkörning om VM-titeln mellan två svenskar? Tyvärr blev Björn poänglös i den fjärde omgången (efter att ha försökt passera Fundin på yttern och hamnat i planket. Knutsson hade blivit varnad av Varg-Far strax före heatet att inte försöka ta Fundin på yttern...). Sedan hjälpte det inte att han kom tillbaka i sista omgången med en seger.

Inför sista omgången släppte Ove Fundin, Göte Nordin före sig då en 2:dra plats i heat och 14 poäng med marginal räckte till för att Ove skulle bli först i världen med att vinna tre VM-titlar. Detta medförde att både Göte och Björn stannade på 12 poäng vilket också Barry Briggs hade.

Även om det inte blev omkörning om guldet blev det en minst lika dramatisk omkörning om silver och brons mellan Barry, Björn och Göte. Och nu hände det som ingen bookmaker i världen kunnat tippa. Björn Knutsson var okuvlig och vann medan Göte tappat respekten för Barry Briggs och tryckte sig före honom i mål med resultatet att Sverige belade alla platserna på prispallen. Ove Världsmästare, Björn Knutsson silvermedaljör och Göte Nordin bronsman. Inte sedan 1937 hade förare från en och samma nation tagit alla medaljerna.

I medaljglädjen blev tyvärr Rune Sörmander bortglömd, han blev 8:a vilket i sig var en prestation i denna final, som samlat ett enormt starkt startfält. Indirekt bidrog Rune till det svenska medaljregnet genom att hålla tillbaka utlänningarnas framgång då han tog poäng från dem.

Björn Knutsson, Ove Fundin och Göte Nordin  på pallen

Publiksiffran en besvikelse

Medierna piskade upp intresset för finalen. Det var vid den tiden då motortävlingarna inte bevakades av någon frilansande radskrivare utan redaktionernas stjärnreportrar sändes ut. Ve den redaktionssekreterare som skulle våga stryka bort en enda mening, vilket medförde att tidningar och radio var fulla av förhandstips. Skulle Ove Fundin, Barry Briggs eller Ronnie Moore bli först med att vinna tre VM-titlar? Många ville att Malmöpublikens speciella kelgris Peter Craven skulle vinna sitt andra VM-guld. Mycken spekulation gällde Igor Plechanov, den förste ryss som nått en VM-final. Han hade överraskat alla genom att bli trea vid EM i Wien. Semifinalen i Wien blev en stor svensk framgång. Fundin blev Europamästare på full pott.

Tvåa i Wien var Björn Knutsson. Kung Ove och kronprins Björn fick sällskap till finalen av en veteran (Rune Sörmander) som i Malmö gjorde sin sjätte VM-final och en debutant genom Dalkarlen Göte Nordin vars främsta merit innan Malmö var en fjärdeplats i SM. Reserv, som inte behövde tjänstgöra, var Leif Larsson från Stockholmsklubben Monarkerna.

Svenska landslaget

Sportsidorna landet runt fylldes med spekulation om den svenska kvartettens möjligheter. Inte sedan Hedemora-epokens glansdagar hade motor varit så i ropet som nu. Man började tala om nytt publikrekord för Malmö Stadion. 30.953 personer såg den 8 juni 1958 invigningsmatchen i fotbolls VM mellan Argentina och Västtyskland. Det stora förhandsintresset väckte förhoppning att nu skulle man tvingas packa publiken hårdare för att få in ytterligare några hundra personer. Därför blev nog publiksiffran en besvikelse för alla inblandade. 19.185 personer passerade vändkorsen på finalen och dagen före kom 3.377 personer för att se den officiella träningen.

Orsaken till den förhållandevis låga publiksiffran är flera. Det skulle dröja ytterligare 10 år (1971) tills Ole Olsen blev världsmästare på Ullevi och speedway blev en stor sport i Danmark. Dansk speedway var 1961 i stort sett bara Arne Pander och han var inte kvalificerad till finalen. Det var inte många danskar som reste över sundet för att se finalen.

Fortfarande var järnridån effektivt nerdragen en bit ut i Östersjön så de två polackerna och sovjetföraren som kvalificerat sig hade inte några supporters med sig.

Sedan gjorde nog arrangören ett misstag då man i grunden tvekade på att VM-finalen ensam skulle dra folk. För att locka motorpublik från hela landet lade man Sveriges Grand Prix i TT (road racing) till den 16 och 17 september med SMK Kristianstad och SVEMO som arrangör. Tävlingen på landsvägsbanan i Kristianstad ingick i både SM och VM. Säkert fick man genom dubbelarrangemanget fler TT-entusiaster på Malmö läktaren än annars, men samtidigt tappade man publik Motorcykelsporten hade av tradition sin mesta publik bland industriarbetare. När man nu på samma veckolön erbjöds två stortävlingar tvingades man prioritera och då valde många TT-tävlingen som var populär i Sydsverige sedan 1930-talets galor runt Saxtorpsfältet.

Sporten omvärderas

Malmöfinalen medförde att speedwaysporten omvärderades som mc-sportgren. Många av TT-entusiasterna på läktaren fick sig en tankeställare. Ove Fundins körning gjorde att man fick klart för sig att det var stor idrott att så kunna behärska en motorcykel. Att i full fart, i heat efter heat, slicka innerkanten som om hjulen gick i ett osynligt spår väckte beundran. Aldrig föll han in i några bredsladdar utan hela tiden var det full kontroll, nästan helt utan sladd. Sättet att attackera kurvorna var som skolans geometrilektion. Effektivaste radien hölls på millimetern. Skulle någon drista sig till att köra om på utsidan släppte Ove ut bakhjulet en bit och blev bred som en ladugårdsdörr, men aldrig blev det en stoppsladd utan farten hölls hela tiden uppe.

Bragdguld

Det var inte bara inom motorcykelkretsar man omvärderade speedwayen. De journalister som bevakade tävlingen fick genom Oves lugna och tålmodiga sätt att för okunniga förklara sin idrott, begrep att motorcykelsportens utövare inte var några vilda ”skinnknuttar” utan i högsta grad seriösa och professionella idrottsmän. Oves uppträdande på och utanför Malmö stadion vann respekt och bäddade för sportens stora erkännande när Ove Fundin och Sten ” Storken” Lundin (Världsmästare i 500cc motocross) 1961 tilldelades Sv Dagbladets Bragdmedalj. Denna utmärkelse medverkade indirekt till SVEMOs inträde i RF och som gjorde motorcykelsporten fullt accepterad som idrott och inte längre sågs som ”marknadsgyckel”