Under åren 1946 till 1948 arrangerades 2-3 inbjudningstävlingar per år. GMK var också med och genomförde tävlingar på Åbyfältet och isbanetävlingar på Delsjön. Första tävlingen efter kriget lockade hela 10000 åskådare så det ekonomiska läget började ljusna något. Men ganska snart sjönk publiksiffrorna ner mot 4-5000.
När den första speedwayserien, kallad dirt track-serien, drogs igång 1948 deltog man inte med något lag däremot började planeringen för att anmäla ett lag till serien 1949. Laget som anmäldes var ett allianslag mellan Göteborgs Motor Förening, Göteborgs Motor Klubb och Motorcykelamatörerna i Göteborg. Det gemensamma alliansnamnet blev GEMA, vilket också blev namnet på representationslaget.
Första året i serien blev ett läroår med många tunga förluster. Premiärmatchen sågs av ca 6000 personer. Publiksnittet första året blev 4200 personer/match vilket var mycket bra med tanke på lagets motgångar. Den stora profilen var Ragge Friberg och i viss mån "Gema"-Kjell Carlsson.
Nästkommande säsong utökades seriesystemet till att omfatta 3 divisioner, Allsvenska-, Mellansvenska- och Västsvenskaserien.
GEMA bytte nu namn på sitt representationslag till det mer tidsenliga namnet Kaparna, medan B-laget fick namnet Gastarna. Namnen hade inkommit som förslag i en namntävling i tidningen Morgon-Posten. Redan 1948 hade flera lag använt sig av namn som Vargarna, Filbyterna, Indianerna o.s.v. Det viktiga med lagets namn var att det hade något att göra med hemstaden.
GEMA, som tyckte att det var lite väl tufft i högsta serien, beslöt sig för
att anmäla sina lag längre ner i seriesystemet. Kaparna deltog i Mellansvenska
serien medan Gastarna körde i Västsvenska serien. Gastarnas publiksiffror från
säsongen -50 var något överraskande högre än Kaparnas. Publiksnittet hamnade
över 4500 personer medan Kaparna endast hade lite drygt 3000.
Gema-Kjell lämnade klubben för Filbyterna där han blommade ut och blev en av
Sveriges absoluta toppförare, 1950 vann han dessutom serien med Filbyterna.
Gema hade under en längre tid försökt få tillstånd att använda Slottsskogsvallen
för Speedway men dåvarande intendenten på Vallen lovade dyrt och heligt att så
länge han bestämde skulle det definitivt inte komma in några motorcyklar där. I
början av 1950 tillsattes en ny intendent vid namn Hilding Persson, HP kallad.
HP var mycket välvilligt inställd till motorsport och i synnerhet till
speedway. Nu kunde förberedelserna för en stortävling på
Slottskogsvallen sättas igång.
Under hösten 1950 arrangerades den första tävlingen på Slottskogsvallen.
Kaparna hade förstärkt sitt lag med några av dåtidens bästa förare för att kunna
matcha det gästande laget som skulle bli Belle Vue. Problem uppstod dock med
engelsmännens flyg vilket gjorde att dom inte kunde komma fram i tid.
På mycket kort tid lyckades klubben skrapa ihop en Göteborgskombination som
motståndarlag. Detta gick till så att man ordnade fram en lastbil och körde runt
och samlade ihop alla tillgängliga speedwaycyklar som fanns i Göteborgsområdet.
Ingemar Ekman, som man hittade på arbetsplatsen, hade redan skruvat isär sin
cykel för vinterrenovering. Man lastade på Ingemar och hans cykel, och så fick
han sitta på lastbilens flak och skruva ihop delarna under tiden som man åkte
runt och hämtade fler cyklar. En timma före utsatt matchstart hade man fått ihop
tillräckligt med cyklar och var på väg mot Slottsskogsvallen. Vägarna fram till
Vallen var helt igenkorkade med bilar som skulle till matchen och man tvingades
ta hjälp av polisen som med påslagna blåljus körde före och eskorterade ekipaget
fram till banan. Publiksiffran blev så stor som drygt 12000, och publiken fick
trots alla problem uppleva en mycket spännande match. Tidningarna och alla
inblandade var helt överens om att arrangemanget var lyckat.
Detta var början till Vallen-epoken. De följande åren arrangerade Gema en
lång rad stortävlingar på Vallen. Nästan varje arrangemang på Vallen lockade
runt 10000 åskådare. Man provade också med isracing, vilket visade sig passa
utmärkt på Vallen. Det sista arrangemanget på Vallen kördes hösten 1957.
GMK´s ekonomi var redan på denna tiden ansträngd och inkomsterna från Vallengalorna kom mycket väl till pass och finansierade bl.a. träningsläger och förbättringar av Sävedalsbanan. Vanligtvis gick matcherna i serien back, totalt sett, medan galorna på Vallen gick mycket desto mer plus.
Nu ställde GMK också upp med ett Motocrosslag, också kallat Gastarna, i motocrossens seriesystem. Som hemmabana användes militärområdet på Kviberg. På denna tiden var det inte ovanligt att förarna kombinerade motocross, speedway, backe och isracing.
Första seriesegern kom i 1951-års serie. Serien bestod av Kanonerna, Falkarna, Saxarna, Hyllingarna och Solkatterna. Nu skulle det satsas ordentligt inför återkomsten till Allsvenskan. Gema-Kjell värvades tillbaka från Filbyterna där han hade kört under 50 och 51. Med ytterligare några förstärkningar så blev laget riktig konkurrenskraftigt i Allsvenskan. Stora planer smiddes på att värva Leif "Basse" Hveem till Kaparna. Avtalet var klart med Basse, som följde med laget på träningsläger. Men tyvärr blev det aldrig något av med den värvningen. Istället lyckades man värva "Dacke"-Bengt Nilsson från Dackarna och Allan "Poppe" Nilsson från Hyllingarna. Det var just i och med bortamatchen mot Hyllingarna som Kaparna blev klara för Allsvenskan. Nu stod man rustade för att etablera sig i speedwaysocieteten.
Kaparna tillhörde under 50-talet Sverige-eliten och vann Svemo Cup vid ett flertal tillfällen dock lyckades man inte vinna serien utan det blev som bäst ett antal silvermedaljer. Slutplaceringen i serien blev 6-6-5-2-4-2-3-2 mellan åren -52 till -59 och vid några tillfällen var laget mycket nära att knipa serieguldet.
Sävedalsbanan ansågs vara mycket svårkörd och alla lag som kom till Göteborg hade stora problem att komma underfund med banan. Under säsongen -55 förlorade laget inte en enda hemmamatch.
Första gången någon Kapar-förare visade framfötterna i mästerskapssammanhang var 1953 när Göran "Sala" Norlén vann individuella SM på Stockholms Stadion. Dock hade Ragge Friberg så tidigt som 1949 deltagit i en final på Stadion och hamnat långt ner i prislistan. Dessutom hade både Kjell Carlsson och Bengt Nilsson varit med i finalen -52, då Bengt var den som lyckades bäst och blev 6:a. Finalen -53 var annars en final som blev mycket omdiskuterad på grund av att regnet började ösa ner efter 3:e omgången. Innan dess hade Sala vunnit alla sina 3 framträdanden och till och med slagit banrekordet. Ett långt förarsammanträde tog vid där de förare som låg bra till ville fortsätta och övriga ville avbryta. Beslutet blev att fortsätta, mycket beroende på den stora publik som satt på läktarna. 1954 var motsättningarna mellan förare och Svemo (=Varg-far, Arne Bergström) så stora så att SM-finalen t.o.m. ställdes in helt.
Dom stora Kapar-profilerna från denna tiden var "Gema-Kjell", Göran "Sala" Norlén, Olle "Segis" Segerström, "Lill-Arne" Carlsson m.fl. Arne var en sällan skådad talang som oftast jämfördes med Gema-Kjell vilket gjorde att förväntningarna var mycket högt ställda redan tidigt i karriären. Kjell var också den som tog hand om Arne. I början av karriären ansåg många att Arne körde något för vårdslöst och chansartat. Lite låg det i kritiken. Arne var relativt ofta skadad och körde sällan säsongens alla matcher.
En mycket viktig värvning i mitten av 50-talet var Olle Segerström som kom
från nedlagda Smederna till Kaparna 1955.
1955 var första gången en göteborgare var med i VM-finalen. Det var Kjell
Carlsson som genom mycket övertygande körning i VM-kvalen hade lyckats ta sig
till Wembley. Tyvärr så passade inte Kjells tuffa körstil riktigt på Wembley så
han slutade på 13:e plats med 3 poäng. Kjell, som hade startat sin karriär vid
för hög ålder enligt expertisen, hade bara blivit bättre och bättre för varje år
som gick. Det absoluta toppåret skulle bli 1956. Våren -56 var Kjell helt
outstanding i Kaparlaget och var permanent medlem av landslaget.
De enda förare som hade bättre snitt än Kjell i
allsvenskan var Ove Fundin och Rune Sörmander.
Nu inträffade en av de första stora motgångarna för Kaparna. Under en
landslagsturné i England skadade sig Kjell allvarligt. Skadan visade sig så
allvarlig att Kjell tvingades avsluta sin aktiva karriär även om hoppet om att
börja köra igen levde kvar så länge som 2 år senare.
Som tur var för Kaparna så började Lill-Arne, som debuterade i A-laget som
16-åring, visa framfötterna samtidigt som Sala och Olle Segerström var stabila
poängplockare. En annan förare som inte får glömmas bort i dessa sammanhang är
Rune Claesson som ända sedan debuten i A-laget tillhörde lagets grundstomme.
"Lill-Arne" etablerade sig fr.o.m. 1957 i Sverige-toppen och tillhörde Kaparnas
toppförare under flera år.
En annan långlivad Kapar-förare, Bengt Brannefors, son till Kaparhövdingen Gunnar Brannefors, började sin karriär under 50-talet närmare bestämt 1953. Benga körde sin sista seriematch för Kaparna så sent som 1976 och innehar därmed rekordet i flest antal säsonger i Kaparna. Han hann däremellan med både SM-finaler och landskamper.
En milstolpe i Kaparhistorien var Ove Fundins övergång från Filbyterna till
Kaparna 1958. Ove var redan en världsstjärna när han kom till laget. En värvning
som skapade stora rubriker och som skulle visa sig bli lagets viktigaste förare
fram till 1970. 1958 var också första året som någon av Kaparförarna tog medalj
i VM, när Ove blev 2:a på Wembley efter Barry Briggs. Ove innehar ett svårslaget
rekord, medalj i 10 raka VM, 1956-1965.
Fram till 1958 kördes hemmamatcherna på Sävedalen. Varje höst arrangerades
Vallengalorna vilka genererade välbehövliga inkomster till klubben.
Under sommaren 1958 stängdes Sävedalsbanan, beroende på att marken skulle användas för att bygga upp ett industriområde, och Göteborg saknade helt speedwaybana. Därför kördes Kaparnas matcher i Överlida och Vetlanda i väntan på en ny bana i Göteborgsområdet. Förväntningarna på Ullevi som speedwaybana ökade och man räknade kallt med minst 5000 åskådare på seriematcherna.