Allan Nilsson


ALLAN "POPPE" NILSSON
Jag har fått chansen till en pratstund med Allan "Poppe" Nilsson på altanen utanför hans villa i närheten av Hurva i Skåne. Där har Allan och hans Anna-Greta skapat en underbart idyllisk oas. Ja, varför Poppe? "Det blev när jag åkte in till Lund där jag hade ett par kompisar. Samtidigt gick filmen Nils Poppe kommer till sta'n på någon biograf där. Jag heter ju Nils Erik Allan. Det var en av grabbarna, en målare, som började kalla mig för Poppe. Det har jag levt med sedan dess."
	Det blev bara en säsong för dig i Kaparna. "Ja, nu skall du få höra hur det gick till när jag hamnade där. Jag körde i Hyllingarna på den tiden. Vi körde i samma serie som Kaparna. Det var Division 2, Allsvenskan idag. Jag mötte Harald Eineskog i en match om Silverhjälmen som vi tävlade om i den divisionen. Det var i Falköping. Vi körde i bäst om tre. Efter de två första heaten hade vi en seger var, men det tredje heatet tog Harald. Han var bra då. Men efter tävlingen kom Kaparnas dåvarande lagledare Eric Jacobsson fram till mig och frågade om jag inte ville köra i Kaparna nästa säsong. Jag var ju ung, och det var ett steg upp för mig, så det nappade jag på. Dessutom fick jag följa med till England på träningsläger." .
Hyllingarnas lag 1951 Stående: Göte Nordström (lagledare), Sture Persson, Bror Stenström, Kalle Ternström, Nils Erik "Taxi" Persson Knästående: Ingvar Andersson, Hasse Dahlström, Allan "Poppe" Nilsson, Percy Svensson
Ni körde i fasta par på den tiden. Vem körde du med? "Jag körde med 'Gema-Kjell'". Du tog 119 poäng på 12 matcher. Det gör ett matchsnitt på 9,92. "Gjorde jag det? Det var inte dåligt." Nej, det var det verkligen inte i par med Kjell. "Nej, han var nästan oslagbar på Sävedalen. Han tag nog de flesta treorna från innerbanan. En väldigt fin förare!" Men, varför fortsatte du inte i Kaparna? "Gunnar Engborg, som var boss i Dackarna ringde och tyckte att jag hörde till Södra Sverige. Han lockade med lite mera pröjs också. Det var så redan på den tiden. Det blev lite kortare resor för mig. Vi körde ju nästan två gånger i veckan med seriematcher och individuella tävlingar. Jag hade mitt jobb på Motorama och kunde inte vara borta för mycket. Jag skulle ju alltid jobba da'n efter." Hur mycket fick ni betalt? "Vi fick 25.- per poäng och precis som nu fick vi bonuspoäng. Sen hade vi en startpeng på 15.- och lite bensinpengar."
Vilka var det som körde i laget mer än du och Kjell -52? "Det var väl -51. Jag var 19 år då." I Kaparnas maratontabell står det -52. "Nej, jag tror det var -51. Jag gjorde lumpen -52." Vi får se om vi kan lista ut vilket år det var senare. Din gode vän "Sala" körde förstås. "'Sala' och Bengt Nilsson, Rune Claesson och Harald Eineskog, Lennart Arnham var väl de som var med mest."
Lagbild på Kaparna 17/5-52. Stående: Allan "Poppe" Nilsson, Harald Eineskog, Rune Gustavsson, Rune Claesson, Lennart Arnham och Bengt Nilsson (inte Dacke-Bengt). Bakom dem lagledaren Eric Jacobsson. Sittande: "GEMA-Kjell" Karlsson och Göran "Sala" Norlén.
Hur slank du in på speedway? "När jag var 16 år körde jag motocross med en kronomotorcykel. Jag körde för SMK Simrishamn. Pappa hade lantbruk så vi byggde en bana hemma som jag kunde träna på. Men jag skadade benet. Jag spelade trummor på den tiden, men då sålde jag trumsetet och köpte en BSA 350cc. Det gick ganska bra så jag blev uppflyttad till senior. Men dom andra hade 500cc. Jag fick inte tag i någon, men fick tips om att köpa en speedwaycykel i stället. Så jag sålde min BSA och köpt en cykel av JO Ekdahl i Kävlinge. Han var bas för Hyllingarna. Det var en sån där med brett styre. Stum var den, riktigt svårkörd. När vi var i England med Kaparna och tränade på Ray House hade jag råd att köpa en JAP. Det var skillnad kan du tro." Det måste varit en upplevelse för dig att åka med till England och köra. "Jo, men det var en jäkla mat. Får varenda dag. Jag kan inte äta får mer."
Numera har alla förare minst två kompletta cyklar. Men det hade ni väl inte på den tiden. "Nej, jag hade bara en. Och meka fick man göra själv. Det var nog bara Olle som hade två cyklar. Han var också generös med att låna ut en av dem. Han var en riktig gamäng. Jag minns en gång vi var ute på en landskamp och bodde på ett högt hotell. På något vis lyckades han få upp Ove Fundins cykel till fjärde våningen. Det var inte humor som Ove uppskattade. Men det hände alltid saker kring Olle."
Hur länge blev du kvar i Dackarna? "5 år. Det var fina år. Jag körde mycket i par med Rune Sörmander. Rune var en riktigt bra förare. En säsong tog vi 52 femettor i serien han och jag. Ett bra lag hade vi. Tog serien några gånger." Jag har förstått att "Sala" är en annan av dina goda vänner i sporten som du hållit kontakt med. Roine Lundström har skrivit att det var du som lockade ner honom till Hjälmarna 1974, 10 efter han hade lagt av. "Det vet jag inte riktigt om det var jag. Klubben köpte en cykel till honom för 5000.- och han körde fortfarande väldigt bra. I Gullspång till exempel. Det är en kort bana med tvära kurvor. Där kom hans fina balans verkligen till sin rätt." Har du själv någon favoritbana? "Inte direkt, men jag trivdes på Sävedalen. Det var bra fäste och snäva kurvor."
Dackarna 1956 Bakre raden: Evert Andersson, Gunnar Engborg, Sven Fahlén, Rune Sörmander och Torsten Karlsson, främre raden: Thorvald Karlsson och Allan 'Poppe' Nilsson (Alf Jonsson saknas på bilden) (Bilden lånad från Sam Blixts hemsida.)
Har du kört utomlands något? "Jag bodde i Malmö och jobbade på bensinmack. Poul Rasmusen från danska speedwayfederationen ringde och lockade över mig till tävlingar på Amager. Men de roligaste minnena är från landskamper i Polen. Vi körde med ett förstärkt Dackarna. Polska speedwayen var inte så utvecklad då. Vi bodde flott. När vi kom till Wroclaw blev vi inkvarterade på lyxhotell. Inte skulle vi klä om i depån inte. Sedan blev vi transporterade med buss till arenan. Efter matchen tog polackerna hand om cyklarna och skinnställen och gjorde dom rena medan vi transporterades till hotellet. Det var nog inte bara artighet. Till arenan hörde en hel verkstad. Det är inte svårt att gissa deras intresse för att plocka isär och kolla våra motorer."
Varför slutade du köra? "Min dåvarande chef på Motorama sa att 'när du slutar med den här glyttige sporten skall du få 500.- mer fast i månaden". Det berodde inte på skador då? "Nej, jag har klarat mig ganska bra. Har haft ett par rediga smällar, men kommit hyggligt undan. En tävling i Hyllinge krokade jag ihop med Ragge Friberg. Vi hade inga kedjeskydd då. Kedjan gick av och slet sönder hälsenan på mig. En annan gång flög jag över planket. Det var i Växjö. Där var en liten vall innanför planket. Den studsade jag på oh flög över och träffade en liten flicka som bröt armen. Värsta smällen fick jag på träning med Hjälmarna. Det var lite mörkt och jag fick res i första böjen. Jag och cykeln flög rakt in i planket. Cykeln gjorde ett stort hål. Det var en djävla smäll."
Har du kvar intresset för speedway? "Jag följer med en del, men framför allt brukar vi åka till Parken i Köpenhamn varje år för GP-tävlingen där. Där är så härlig stämning. Skall åka med några kompisar på lördag." Det var synd jag inte visste det. Jag skulle gärna åkt med. "Det får vi fixa nästa år- Då kan vi vara ute i bättre tid."
Du har lite svårt att gå nu ser jag. "Jag har besvär med ryggen. Kan inte stå så länge. Det beror väl på det eviga kasandet i och ur bilar som en bilförsäljare får hålla på med. Men jag har två nya höftledskulor också. Dom opererade båda på en gång." Berodde det på speedwayen? "Jag frågade läkaren, men han trodde inte det."
I nummer 5 av Dirt Track, Speedwayhistoriska föreningens medlemstidning, presenteras Rune Sörmander. Där får han välja ut sitt eget drömlag, 7 ordinarie plus en reserv. Det är roligt att konstatera att där ingår såväl "Sala" som "Poppe" i det laget. Det kan vara värt att citera Runes motivering för att ha med Allan: "Vi vann den första par-SM-finalen någonsin tillsammans. På Slottskogsvallen i Göteborg 1954. Ett fint minne. Vi körde tillsammans under många år, både i Dackarna och i landslaget. En fin lagkompis på det hela taget. Han är från Skåne ursprungligen och därför kallar vi honom för "Poppe". Han fyllde 75 år i maj (2007) och då ringde jag och gratulerade."
Vår trevliga pratstund blev 4 timmar lång!
Anders Wistrand (anders@kaparna.nu)