ISRACING - VAD ÄR DET?
Av Lars S Björndahl
Foto: Anders Wistrand
Isracing - en mycket speciell sport!

Har du inte sett isracing i verkligheten kommer du att uppfatta det som att det går rysningar genom ryggraden när du ser det första gången. Du tror inte att det är sant, du tror att det är en dröm! Förarna kör sina motorcyklar på ett omöjligt sätt. De upphäver tyngdlagen och kör, ja praktiskt taget vågrätt i kurvorna. Att med långt över hundra kilometer i timmen gå in i kurvan, där isen är allt emellan spegelblank och riktigt skrovlig och lägga omkull motorcykeln ända tills styrstången nära på tar i isen, är otroligt modigt!

Isracing - från uppländsk uppfinning till världssport

Isracing är en ursvensk motorsport, en helt och hållet uppländsk ”uppfinning”. Vintern 1933 försedde hallstaviksonen, sedermera Sveriges första speedwayproffs Torsten Sjöberg sin motorcykel med långa stålnabbar skruvade i däcken. I stället för att som tidigare, med korta nabbar, sladda som i speedway, gick det nu att kraftigt lägga ned motorcykeln i kurvorna. Vid en tävling på Gärdet i Stockholm i början på mars 1933 introducerade Sjöberg den nya så kallade dyktekniken. Kort därefter premiärvisades åkstilen på Östermalms IP. En ny motorsport hade uppfunnits! Tävlingar började arrangeras runt om i landet och sporten blev oerhört populär efter andra världskriget. 1948 slogs svenskt publikrekord i isracing. Den 10 februari var det 16 541 åskådare på Stockholms stadion på en vanlig svensk elittävling i isracing. Alla stadiontävlingarna från 1947 och framåt blev stora publikframgångar.


Niclas Svensson (röd huva) och Andreas Westlund i SM-finalen 2017, som Niclas vann

Två unga Rospiggar, Jonas Andersson (blå huva) och Andreas Westlund
Sporten spreds till Finland och Norge och speedwayförare från Storbritannien kom till Sverige för att prova. 1960 uppvisningsåkte svenska förare i Sovjetunionen. Ryssarna använde fortfarande korta nabbar på sina tvåtaktsmotorcyklar. Svenskarna blev därför särklassiga med sina långa nabbar och fyrtaktsmotorer. Sovjetiska motorcykelförbundet kopierade därför de svenska motorcyklarna. Bara några år därefter var Sovjet världsledande och hade åtskilliga professionella isracingförare. 1966 fick isracingen VM-status och avgjordes med ett antal deltävlingar i Sverige och Sovjet. Ryssarna dominerade sporten.
Kurt Westlund och Bernt Hörnfeldt var länge de enda svenskarna som kunde ge ryssarna en match. 1970 togs isracing-VM till kontinenten med Inzell i Tyskland som arrangör. Senare kom kvaltävlingar i Frankrike och i Holland introducerades isracing 1974. Numera körs isracing i flera av Europas länder där det finns skridskobanor. Också amerikanska och kanadensiska förare har kommit till Europa för att lära sig sporten.

En övervägande del av världsmästarna i isracing har varit ryssar. 1970 och 1974 snuvade dock Tjeckoslovakien genom Antonin Schwab respektive Milan Spinka Ryssland på guldet.

Den förste världsmästaren från Västeuropa var vår egen uppsalason Erik Stenlund som i suverän stil tog VM-guld 1984 och 1988. 1990 lyckades Jarmo Hirvasoja från Finland spräcka östdominansen. 1995 och 2002 blev den svenske legenden Per-Olof ”Posa” Serenius världsmästare. Mest framgångsrik i VM-serien någonsin har ryssen Nikolai Krasnikov varit. Under åtta år i sträck 2005-2012 abonnerade han på VM-titeln, varefter han obesegrad drog sig tillbaka från VM-engagemang.

I isracing finns endast en förarklass från 16 år och uppåt. Långt in i modern tid har medelåldern på förarna varit hög. Anledningen är att sporten kräver mental mognad och tålamod att lära sig, samt att klara alla dess vedermödor, inklusive kalla och obekväma träningsförhållanden. Ryssarna har dock i mångt och mycket ändrat på detta genom att åtskilliga yngre förare kommit fram inom sporten under 2000-talet. Även i Sverige har flera mycket talangfulla unga förare framträtt.


Martin Haarahiltunen, en av våra mycket talangfulla unga förare i full koncentration inför nästa heat
Isracing - så går det till!

Isracing körs i stort sett enligt samma regler som i speedway. Längden på banorna är ungefär desamma som i speedway. I isracing tillåter reglerna banor på 230-400 meter, medan i speedway säger reglementet att banorna ska vara 250-425 meter. Kurvradien på isracingbanorna är dock ofta mindre än på speedwaybanorna. Isracing körs även på vanliga speedwaybanor.

Isracing går avsevärt fortare än speedway. Om man exempelvis kör isracing på en speedwaybana så går heatet 5-7 sekunder snabbare. Eftersom fästet är lika bra överallt på en isracingbana och förarna slipper sprut från banmaterial, blir det också mestadels många fler omkörningar i isracing än i speedway.



Koncentration inför nästa heat

Tävlingen

Startpositionerna vid en individuell tävling innebär att förare med röd huva startar på bana 1 (innerbana), förare med blå huva på bana 2, förare med vit huva på bana 3 och förare med gul huva på bana 4 (ytterbana). Poängberäkningen går till så att heatvinnaren får tre poäng, tvåan får två poäng, trean ett poäng och fyran får noll poäng.


Stefan Svensson, 34 SM-finaler (2018) och 7 gånger svensk mästare, förbereder sig för SM-finalen 2017
Motorcykeln

Motorcykeln är mycket speciell och kan inte användas till något annat än till isracing. Där det skiljer sig mest mellan en speedwaycykel och en isracingcykel är på däcksidan. De sylvassa nabbarna i hjulen i isracing är 28 millimeter långa, 150 i fram och drygt 200 i bak. Eftersom man åker vänstervarv och för fästets skull, nabbas däcket från mitten till vänster. Nabbningen är ett arbetskrävande hantverk som förarna ofta gör själva. Cyklarna har encylindriga fyrtaktsmotorer med två ventiler om 500 cc, huvudsakligen av märket Jawa. Motorerna körs på det förnyelsebara bränslet metanol och smörjmedlet är återvinningsbar vegetabilisk olja, precis som i speedway. Detta gör dessa båda motorsporter helt avgasfria och extremt miljövänliga. Uppmätt acceleration i provbänk för en isracingcykel är 0-80 km/tim på 1,5 sekund. I isracing är det endast tillåtet med två-ventilsmotorer och i speedway är det tillåtet med fyrventilsmotorer. Det gör isracingmotorn lågvarvigare än speedwaymotorn. I isracing används oftast stående motorer medan man i speedway uteslutande använder liggande motorer. Till skillnad från speedway har isracingcykeln två växlar, men ettan används bara i starten och precis som i speedway finns inga bromsar och ingen fotpinne på vänster sida. En isracingcykel får ha en minimivikt om 110 kg, medan en speedwaycykel inte får väga under 77 kg. En speedwaycykel har en enkel framgaffel med enkel fjädring, medan en isracingscykel har en utvecklad framgaffel med bättre fjädring. Isracingcykeln är dessutom utrustad med bakstötdämpare, vilket inte finns på speedwaycykeln.

Säkerhet och utrustning

Flera säkerhetsdetaljer i isracing har konstruerats i Sverige. Motorcykelns hjul har heltäckande skärmar. Förarna använder skinn- eller kevlarställ som är speciellt tillverkade för isracing. På särskilt utsatta ställen i overallen används samma material som i skottsäkra västar. Hjälmen är heltäckande och halsskydd ingår i utrustningen. De flesta använder också en typ av säkerhetshandskar med skivor av plast som nabbarna inte kan tränga igenom. På vänster knä har man ett kraftigt skydd för att kunna köra med knäskålen i isen i kurvorna. Stövlarna är förstärkta, särskilt vänsterstöveln. På den högra handleden fäster men ett snöre för att kortsluta motorn om föraren ramlar av.

Per-Olof "Posa" Serenius

Den levande legenden Per-Olof ”Posa” Serenius är definitivt en av världens mest framgångsrika utövare av motorsport alla kategorier. I någon mening är han kanske den mest framgångsrika inom all motorcykelsport, ja inom all idrott. Ingen annan har genom tiderna nämligen varit i VM-final individuellt i hela 32 år i sträck! Som wildcard i Uppsala 2012 blev han dessutom VM-finalist för trettiotredje gången, ett unikt och antagligen helt ouppnåeligt mål för någon annan idrottare!

Vintern 1976 följde Posa med isracingförarna Kurt Westlund och Börje Sjöbom på VM-turné i Europa. Han mekade åt Kurt och Börje och blev heltänd på isracing. I december 1976 hade han skaffat sig en egen isracingcykel och lärde sig tekniken rekordsnabbt.

Redan 1978 var Posa kvalificerad till sin första VM-final. Sedan dess har han hållit sig kvar i VM-toppen och kört i VM-finaler i 32 år på raken fram till och med 2009. Han blev världsmästare i isracing 1995 som 47-åring och 2002 som 54-åring. 2012 tog Posa sitt tjugoandra SM-guld och han har blivit nordisk mästare hela åtta gånger.

"Posa" är född 1948 och körde sin sista tävling, en avskedstävling, i februari 2017. Överskottet från tävlingen skänkte han till Barncancerfonden och till fonden för skadade motorförare


Per-Olof "Posa" Serenius