Arne "Lill-Arne" Carlsson

Denna presentation är skriven år 2000 av Björn Wall, som hade "Lill-Arne" som en av sina stora idoler.

När gamla gubbar, som jag, år 2000 samlas på Kaparnas nya fräscha Arendalsbana är det ofrånkomligt att det blir mycket snack om gamla tider och händelser från Sävedalen, Slottskogsvallen, Lindevi och Ullevi. Mitt i allt nostalgisnacket nämns alltid Gema-KjelI och SALA Norlén. Aldrig talas det om Lill-Arne. Han var min högst personliga idol, men när jag påminner om honom dras alltid hans ofta vådliga vurpor och krascher fram.

Egentligen är det inte konstigt att alla minns "GEMA" och "SALA" för de drog förvisso in betydligt fler lagpoäng till Kaparna än Lill-Arne gjorde. Tvärt om skapade han säkert en del problem för den legendariske Kaparchefen Gunnar Brannefors. Låg Arne tvåa med två säkra poäng kunde han inte lugna sig och köra taktiskt utan skulle till varje pris om ledaren och tog omöjliga chanser och vurpade. Det säkra 3-3 heatet förvandlades hastigt till ett förlustheat.

Personligen minns jag mer än väl hans vådliga vurpor som mer än en gång satte mitt hjärta i halsgropen. Men jag minns också att hans chansningar resulterade i de mest fantastiska och omöjliga omkörningar som ibland var den stora behållningen på tävlingarna. Jag kände inte honom personligen men han var som en kalv på grönbete när han lämnade depån på Slottsskogsvallen eller Lindevi för framkörning  på "bottre" rakan till startgrinden. Trots att ansiktet var täckt med den då vanligen förekommande masken och glasögonen kunde man ana den glädje och lust som lyste bakom utrustningen. Spänningen stegrades när han "studsade" fram till start, vad skulle denne lille fighter nu kunna göra. Det var sällan hans framträdande lämnade någon oberörd.

Tyvärr tycks många ha glömt dessa hans prestationer. Att han inte bara vurpade bevisas av att han redan som 20-åring kvalade in till VM-finalen på Wembley 1959. Besöket i London gav en 7:de plats (8 poäng), en i sig fantastisk Wembleydebut. 1962 var han tillbaka på Wembley för VM final med en 13:de plats (3 poäng) som utdelning. 1963 blev det ännu svårare för Arne. Det slutade med en jumboplats och en enda poäng.

Lill-Arne Carlsson växte upp i Floda där hans stora intresse som barn var cykelspeedway. Det var naturligt att han rätade upp cykelstyret och körde rakt fram, så cyklade han en mil söder ut till Sävedalsbanan där han hängde vid planket och tog till sig alla stjärnornas sätt att med kontrollerad sladd köra genom kurvorna. 1955 fick Arne chansen att debutera i ett par "vi-som-vill-upp-heat". Det gjorde han på ett sätt så att han 1956 som 17-åring fick debutera i Kaparnas A-lag.

I sin premiär mot Filbyterna blev Arne bäste poängplockare. Lill-Arne erbjöds därför start i Överlida för att tävla om Överlidakannan. Där gjorde han succé direkt och fick flera etablerade stjärnor efter sig i resultatlistan. Redan nu började riks- och lokalpress att se honom som världsmästarämne. Det skulle dock dröja innan han fick ta på sig landslagsvästen. Dynamiske landslagsledaren Arne "Varg-Far" Bergström betraktade honom som alltför osäker och farlig för både sig själv och andra. Till Överlida återkom sedan Lill-Arne år efter år då "promotor" Alnäs nu försökte lansera honom som "kronprins" till Överlidaidolen Gema-Kjell. Även om Överlidapubliken kom att älska fightern Lill-Arne kunde ingen ersätta deras favorit Gema-Kjell. Lill-Arne vann aldrig någon tävling i Överlida men fick ofta stora rubriker. Vid tävlingen 1957, när PeO Söderman och Ove Fundin hade sin batalj där banrekordet underskreds gång på gång, fanns också Arne med. I det 13:de heatet ställdes han mot just Ove Fundin, som sin vana trogen tog starten och sedan höll idealspåret. Ove fick snart Arne i bakhjulet och för Arne var det naturligt att en en skalp som Sveriges förste världsmästare måste plockas. Att det fanns hinder som centrifugalkraft var inget som bekymrade Lill-Arne som slog på en fruktansvärd "ytterrökare" som lär ha slutat med att motorcykeln placerades en bit in i skyddsvallen av jord. Slutresultatet blev 5:a och i 1958 års upplaga av Överlidakannan slutade Lill-Arne 4:a i prislistan.

I Kaparvästen fick Lill-Arne snart sällskap av sina yngre bröder, som när de lämnat cykel-speedwayen följde "brossan" i spåren. Björn och Göran Carlsson nådde inte samma framgångar som sin äldre bror men båda körde i A-laget, så i några tävlingar hände det unika att tre bröder körde i samma speedwaylag.

Arne körde någon säsong i England men fann sig aldrig tillrätta där trots att Björn Knutsson försökte hjälpa honom som mentor. Arne började tappade intresset för speedway och körde 1963 bara två matcher i allsvenskan. Många trodde nog att han skulle lämna speedwaysporten men 1964 lockade Getingarna i Stockholm honom till sig. Arne hoppades på en nytändning i den nya miljön.

Sitt sista heat körde Lill-Arne på Sannahed i Kumla 1968, där Indianerna mötte Getingarna. I en vurpa skadade han sin hand, och efter det packade han ner speedwaygrejorna i trunken för gott.