Frun blev mekaniker och chaufför

Torsten flyttade till Skåne för att kunna tävla oftare

När vintern var över flyttade Torsten söderut. Han ville möta våren redan så tidigt som möjligt var och bosatte sig därför nere i Hälsingborg. Där öppnade han en egen motor-cykelfirma med affär och verkstad. Det saknades inte kunder. Redan från första dagen Torsten hade sin rörelse öppen strömmade folk dit och allt såg lovande ut redan från allra första början. 

Man ville tillgodogöra sig litet av Torstens kunnande när det gällde motorer och dylikt och affärsinnehavaren var heller aldrig ovillig att förklara och demonstrera för intresserade åhörare. Bas i verkstaden var Torsten och i affären var det frun som fick vara första "man". Dammvippan fick ofta komma till användning, ty verkstadschefen tålde aldrig att cyklarna var dammiga!

Fin utgångspunkt.

Med Hälsingborg som utgångspunkt för tävlandet begynte så ett framgångsrikt del-tagande i tävlingar runt om på Västkusten och i Danmark. Det var lätt att komma till och från tävlingsplatserna med bostaden så nära och Torsten trivdes som kanske aldrig förr.

Byta klubb var det dock aldrig tal om. SMK:s avdelning i Stockholm var allt fortfarande hans hemmaklubb och den tävlade han för även när bostaden befann sig nere i sydligaste Skåne.

Mekaniker och chauffös!

Sin fru lärde Torsten snart upp till en ganska duktig mekaniker. Det blev att utan krus hoppa in och hjälpa till när maken sade till och så småningom gick det riktigt bra.

Så fattades det en chaufför som kunde köra hem den trötte och segerglade föraren från hans tävlingar. Naturligtvis fick frun lära sig även den sysslan och så hade Torsten både fru, mekaniker och chauffös!

I nattens mörka timmar satt frun vid ratten och styrde hem mot Hälsingborg, medan den, för det mesta, segerrike mannen låg i baksätet och sov, säkert redan då drömmande om nya triumfer på nästa "härnadståg"!

Körde tre mil . . .

Ett bevis på att tävlingsåkandet tog allt vad krafter som fanns ur kroppen på Torsten fick hans fru Inga en gång då man varit uppe i Stockholm och tävlat. Pigg och hurtig tog Torsten själv ratten vid färden hemåt. Men när man hunnit till Södertälje fick han snällt och beskedligt be om avlösning, ty ögonen började falla ihop.

För att inte frun skulle känna sig ensam där hon satt och körde, uppehöll Torsten en livlig kon-versation - i c:a 15 minuter! Sen hördes ingenting mer - utom då och då en liten snarkning!

 . . . sov sedan 55!

Mil efter mil kördes, endast motorns tysta spinnande hördes. Från baksätet kom så småningom inte ens en snarkning, Torsten föreföll helt avdomnad. Två gånger stannade fru Inga för att tanka och så fortsattes hemfärden. Torsten fortfarande bara sov.

När bilen bromsades in framför bostaden i Hälsingborg var klockan 7 på morgonen. Då hade den omtänksamma frun suttit vid ratten hela natten och kört, allt iför mån om sin mans sömn för att vilja väcka honom för avlösning.

"Vakna nu, Torsten", sade frun och försökte skaka liv i den världsberömde racerstjärnan. För-gäves ropade hon hans namn gång på gång. Han bara sov.

Först sedan hon riktigt ordentligt tagit och skakat om honom vaknade han, satte sig upp och, lade helt lugnt: "Kära. du, lugna dig litet. Ta inte i så hårt, det är klart att ja också skall köra en stund. Men du får nog byta av mig efter en 5 -6 mil för jag känner att jag är trött"!

Skriv upp att han gjorde stora ögon när han till slut upptäckte att det inte alls var fråga or I köra Utah om att gå in och lägga sig några timmar innan arbetet verkstaden åter skulle börja!

"Konstigt att man kan sova på det där viset en hel natt", tyckte Torsten. "Men det blir så när man jagar omkring på en dirt-trackbana. Den sysselsättningen är vida mer ansträngande än mången tror."

Noga med cykeln

var Torsten Sjöberg, troligen mer än de flesta. Han kunde knappt ge sig till tåls tills han kom hem från en tävling, innan han skulle börja justera och ställa allting i ordning till nästa omgång.

Det första han gjorde varje måndagsmorgon var att Iyfta på topplocket och känna efter att allt var som det skulle. 2 - 3 gånger varje säsong sota-des motorn och slipades ventilerna.

"Motorn skall ses om som ett litet lindebarn, det mår den bäst av och det tjänar man på", sade Torsten alltid. "Den som inte ser till att hans motor alltid är i bästa trim, den har inte på en tävlingsbana att göra. "

Hur många timmar som offrades på Torstens tävlingscyklar är svårt att säga. Men skulle man räkna samman dem blev det säkert åtskilliga per vecka. Det hjälpte inte hur mycket arbete som fanns att göra i firman, cyklarna fick inte försummas för någonting i världen.

Det var nästan så att en stackars fru kunde bli svartsjuk av dl denna omvårdnad, om hon nu inte själv delat sin mans brinnande intresse.

Men vem vill inte se sin make lycklig. Och lycklig var Torsten först när han visste att allting från det minsta till det största på hans cyklar var i den mest perfekta trim som tänkas kunde.

Tillbaka till Torsten Sjöberg