Erik Stenlund är en av få av efterkrigstidens rundbaneförare som skördat framgångar i både speedway och isracing. Åtta framträdanden i SM-finalen i speedway har resulterat i två pallplatser, seger 1985 och silver 1990. I isracing har det blivit så många fler placeringar topp tre. Av sex SM-finaler har det blivit pallplats i alla. Sju VM-finaler har gett fyra pallplatser. I lag-VM bidrog "Jerka" i den starka generationen med "Posa", "Hasse Is", Jan Sigurd m fl till många topplaceringar. För Eriks del blev det idel placeringar på pallen med seger 1985, fyra silver och ett brons

Erik Stenlund är född 26 maj 1962 i Uppsala. Efter att ha börjat med motocross (en sjätteplats i JSM hann det bli) blev det isracing och speedway. Han är en av få som med framgång dubblerat i dessa tekniskt helt olika rundbanegrenar. I december 1980 började han köra isracing. Resultaten kom omeddelbart och bara några månader senare kvalade han in till sin första VM-final, där han blev elva med ett brutet nyckelben som minne av den konkurrensen.

I speedway tävlade Erik i Elitserien från början av 1980-talet. Där kom framgångarna inte lika snabbt, men 1985 blev han svensk mästare. Han representerade då Getingarna, som vid den tiden hade ett starkt lag och Erik var en av de bästa. Samma år vann han Par-SM tillsammans med Tommy Nilsson och året efter blev de tvåa efter Vetlanda (Janne Andersson och Kenneth Nyström). Speedwaykarriären varade några år längre än vintervarianten och inbringade en silvermedalj i SM 1990 bakom överraskningen Tony Rickardsson, men före världsmästaren Per Jonsson. 1996 blev sista året i individuella SM-finalen. I slutet av karriären representerade han Rospiggarna. Då blev det några framträdanden i Par-SM. 1999 vann han tävlingen tillsammans med Andreas Jonsson.

Isracing är en tävlingsform som kräver rutin. Det är anmärkningsvärt att Erik, som ännu inte fyllt 20, kunde plocka 9 poäng i en VM-final. Året han skulle fylla 22 tog han en bronsmedalj i Eindhoven efter strålande körning. Det blev omkörning om tredjeplatsen, som Erik vann över Alexander Smyslajev. Ryssarna har ända sedan VM:s första början 1964 dominerat VM-finalerna. Förutom Jarmo Hirvasoja från Finland (1990) och de två tjeckerna Antonin Svab (1970) och Milan Spinka (1974) har endast Erik och "Posa" lyckats peta ner ryssarna från förstaplatsen innan Martin Haarahiltunen nu också tagit hem VM-trofén 2022 och 2023. Men då hindrade Rysslands krig i Ukraina de ryska förarna från att delta. Att Erik Stenlund vann 1984 var en fantastisk prestation av 22-åringen. Att han kunde upprepa den 4 år senare i finalen i Eindhoven, lyckoarenan, var minst lika fint. Tillsammans med "Posa" bildade han en mycket stark stomme i Sveriges VM-lag, som radade upp medaljer på 1980-talet.

Efter den aktiva karriären var Erik Stenlund förbundskapten i isracing några år på 1990-talet och expertkommentator vid VM-tävlingarna i speedway för Sveriges television. Det blev en del jobb ihop med Artur Rinhart och Janne Svanlund, men mest tillsammans med Johan Ejeborg i början på 2000-talet. Då blev det ett tiotal år.

Att du blev speedway- och isracingförare är inte så svårt att förstå. Du hade ju att brås på.

Du började med cross, men vad fick dig att gå över till isracingen?

"Att jag tog det här steget till isracing var inget jag haft som mål. Jag var ju cross-åkare, det var det jag satsade på. Det var min grej då. Men hösten 1980 såg pappa att det skulle vara ett isracingläger i Örträsk, i höjd med Umeå. Curt Westlund skulle vara ledare. Pappa tyckte vi skulle höra med Curre. Jag tyckte ju om att åka motorcykel på vintern också. Curre blev eld och lågor och han visste om en cykel som var till salu ute i Alunda. Jag hade inga planer på att starta en karriär på isen, men vi åkte och tittade på den där hojen eller snarare objektet. Jag tänkte att jag kan väl plocka ihop den. Jag är ju sådan som gillar att stå i garaget, så jag köpte den på hösten och fixade till den på en månad. Kent Pettersson, som kört den året innan hjälpte mig att nabba däcken. Det var lite vi fick fixa till. När vi testkörde den veckan före lägret gick det inte att svänga med den. Det gick bara rakt fram. Ramen var byggd av Tony Rickardssons pappa. Den var bra, men jag fick köpa en gaffel av "Posa". I Örträsk tog Curre mycket hand om mig. Jag fick ju köra på rätt dålig is för där hade dom bästa gubbarna kört sönder tidigare. Lägret pågick i fyra dagar. Näst sista dagen skulle vi köra heatkörning. Då först fick jag köra med de andra gubbarna. Jag fick börja i det sämsta heatet, men sedan var det så att den som vann fick gå upp i nästa nivå och den som förlorade fick gå ner en nivå. När den da'n var slut var jag uppe i det översta heatet. Curre tyckte det gick så bra att jag skulle vara med i VM-kvalet på våren. Men det tyckte förstås inte SVEMO. Jag hade ju inte kört någon tävling. Men Curre ordnade två tävlingar och så fick jag dispens av SVEMO. Jag fick en internationell licens, och kunde ställa upp i VM-kvalet på Östermalms IP i januari 1981. Där deltog världseliten med ryssar och tidigare världsmästaren Milan Spinka. Efter första dagen låg jag tvåa och efter andra dagen var jag trea totalt efter Smyslajev och Posa. Jag hade kvalificerat mig till semifinalen i VM!"

Du tillhör ju några få som lyckats matcha ryssarna ordentlig. Det verkar inte lätt att göra det nu.

"1987 var den kanske formstarkaste säsongen för mig. Då tappade jag inte en enda poäng förrän jag fick punktering och bröt benet, ett komplicerat underbensbrott, vid semifinalen i Assen. Det året var jag i ett underbart flow, det bara flöt på för mig. Jag bara följde med hojen och jag gillar ju fart och så hade jag bra starter. Det året kunde ryssarna vara en raka efter mig i vartenda heat. Jag vet att 1986 och även vid VM-finalen -88 försökte Kazakov tränga mig. Det gjorde han ganska ofta. Vid VM-finalen i Assen 1985 trängde han mig så jag var ända inne på innerkanten och åkte. Men jag hade ju bra koll på honom eftersom han åkte utanför mig. Jag slog av när jag behövde det för att ta svängen, men han for rakt fram och bröt benet. Det önskar man ju ingen, men så hårt var det. I semifinalen i Frankfurt -86, då hade jag brutit handen och körde hela tävlingen med bruten hand och tog fullt och Kazakov, han vurpade båda dagarna mot mig.
Visst är ryssarna dominerande, men det var dom nog ännu mer då fram till 90-talet då dom förlorade sin tillgång till maskinmaterial. Deras bästa förare hade ju lön från staten. Jag var och tittade på träning i Moskva och tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Dom måste ju slå sig fram. Jawa-fabriken hade en kvot dom skulle producera och skicka till Sovjetunione. Där fanns ju bortåt 3000 isracingåkare. Dom var atletiska. Jag minns att jag i samband med semifinalen i Frankfurt -86 gick förbi Sergej Kazakovs hotellrum. Då låg han där och pumpade armhävningar och han såg ut som en brottare."

Kan du berätta lite om VM -84 när du vann första gången?

"Efter första da'n var vi tre som hade 14 poäng, Vladimir Suchov, Juri Ivanov och jag. I första heatet andra dagen skulle jag möta Gladyschev, Russkich och Wartbichler. Det var Gladyschevs sista tävling, han var 40 år någonting. Han hade varit duktig, men han var skadad. Han hade order om att gå ut och störa mig. Den här tävlingen hade jag jättebra starter hela tiden. Så jag var före honom, men han körde på min bakskärm och föll utåt och Wartbichler, österrikaren, körde över honom. Han dog och man stängde av tävlingen en timme. Det var gamla olympiastadion i Moskva och vi förare fick inte gå ut och titta. Vi var beordrade att stanna kvar under läktaren. Jag tänkte hur skall jag tackla detta. Jag tänkte jag skall ta det lugnt, inte prata så mycket. Vi visste inte vad som hänt, fick ingen information. Jag tänkte hur skall jag ladda nu. Då tänkte jag att det här är det sista du skall göra den här resan. Det var fem heat, fem minuter jag skulle ge 100%. I omstarten gick det bra och då hade jag gjort en minut. Se´n åkte jag in och stängde av. Efter andra heatet hade jag gjort en minut till. Sedan var det bara tre minuter kvar. Och på det viset betade jag av det där. På det viset blev det lite enklare. Jag befann mig liksom i ett vakuum mellan heaten."

Hur ser du på isracingens utveckling i dag?

"Det ser dystert ut. Det är synd för isracingen har mycket att ge. De senaste åren har man knappt fått ihop till ett fullt startfält i SM. När jag åkte tror jag det var en sju åtta konstrfrusna banor i Holland och Tyskkland. I Frankrike, Italien, Schweiz, Österrike och Tjekslovakien körde dom. I år får dom dra ner VM till en enda helg, och något lag-VM tror jag inte dom får iop till. När jag åkte hade vi en 15, 20 förare runt Uppsala. Jag grattade "Posa" idag på morgonen, han fyller 75 år idag. Då hade dom frågat om inte han ville vara med! Nej, det är tråkigt. När vi höll på var det lite drag i sporten. Då hade vi förare som Hasse Johansson, Sture Wattman, "Posa", Dedering och många fler. Ja ett koppel av förare som drog upp nivån. När jag började fick vi ha med åtta förare i VM-kvalen. Då var det ju kval, semifinaler och final till VM. Det var inte alltid så lätt att ta sig vidare."

Du var i bra form sa du tidigare. Vad innebär det menar du?

"När jag är fokuserad vill jag tömma mitt huvud inför start. Ibland blir man spänd, men är man i form blir man bara cool och lugn. Man har den här koncentrerade känslan i kroppen och man har fullt fokus."

Du var en mångsidig förare, motocross, isracing och speedway.

"Utöver speedway och isracing åkte jag ju rätt mycket 1000 meter. Jag tror jag blev Nordisk mästare tre gånger och har åkt rätt många VM-finaler. Är man duktig speedwayförare och gillar att åka fort, då är 1000 meter ganska lätt om det inte är väldigt tjocka banor som det kan vara i Tyskland. Vi speedwayförare vill ju oftast ha lite mera "dansgolv. Jag gillade att åka 1000 meter, åkte både på gräs och sandbana. Jag har kört de flesta motrcykelgrenarna, cross, isracing, speedway, 1000 meter och roadracing. Jag har aldrig satt mig i ett fack. Jag ser mig som motorcykelförare."

Kan du säga något om skillnaden mellan att köra speedway och isracing.

Hur länge höll du på som aktiv?

"Sista säsongen jag körde var 2001, jag körde för Rospiggarna då. Jag åkte rätt mycket cross på senare år. Det var bra som träning. Sedan när mina grabbar började köra och tävla märkte jag att ju mindre jag körde desto mer körde dom. Men jag tyckte det var roligt att en gammal speedwayförare kunde hänga av de flesta här hemma på Rörken utanför Uppsala."