GUNNAR HAGBERG
Motor i Stockholms Stadion - hur kan detta vara möjligt? Den frågan ställde sig säkerligen många idrottsledare m. fl. här i landet 1947. Man blev nog minst sagt skräckslagen inför vad som komma skulle, och man funderade över vad som egentligen hänt.
Innan vi går för mycket in på problemet Stockholms Stadion, skall vi taga en liten återblick på vad som hände innan motorn gjorde sitt intåg därstädes.
Efterkrigstiden svår för motorsporten
Efterkrigssituationen för motorsporten tedde sig, som bekant, väldigt mörk ur arrangörssynpunkt. Man hade inga platser att hålla till på vid tävlingar. Bränslekommissionen lade hinder i vägen i början, så vi höll på att ej ens få de tillstånd, som behövdes för att få arrangera en tävling. Till detta kommer att samtliga idrottsplatser voro stängda för motorn, och man fick söka sig andra vägar.
Scramble-sporten var ännu icke, vid denna tidpunkt, införd i Sverige, utan motorsporten fick, vad gäller Stockholm, blygsamt börja ute på en provisorisk tävlingsbana, som var något mitt emellan speedway och scramble. Maskinerna voro speedway. Glädjande var dock att se det oerhörda publikintresse som fanns för motorsport. Krigsåren hade ju ackumulerat cirka sex årsklasser ungdom, som icke varit i tillfälle att få se någon motorsport. Och nu hade det nyhetens behag så det förslog.
Emellertid kom ju vintern och man vill åka isbana. Även här stötte man på svårigheter. Det är ju nästan omöjligt att köra isracing på frusna sjöar och avspärra så effektivt att man kan få betalt av varje besökande.
Vi inom Motorsällskapet hade det mycket bekymmersamt beträffande vart vi skulle ta vägen, och då kom en av medlemmarna på den idén att man skulle försöka sig på Lindarängen. Lindarängen sorterade på den tiden under Bromma Flygplats, vars chef var ingenjör Bertil Florman. Han ställde sig till en början ganska tveksam, men sportsman, som han var, så sade han attt han lovade att göra allt för att hjälpa grabbarna, för han var intresserad av motorsport.
Sagt och gjort, vi kom in på Lindarängen och lyckades där få en perfekt 400 meter lång isbana. Vi hade dock i samband härmed beslutat oss för att samtliga tävlingar skulle köras i strålkastarbelysning, vilket blev ett stort problem för oss att klara. Prov gjordes med strålkastare från Luftvärnet, men det visade sig att ljusstyrkan blev koncentrerad på ett fåtal punkter runt banan, varför detta måste slopas. Vi fick gå in för att skaffa en jämnare belysning bestående av ett femtiotal enkla lampskärmar fästade på skyddsräcket runt banan.
Måste hitta annan plats
Tävlingarna samlade mycket folk, men det visade sig, som i alla andra fall, att publiken är bekväm av sig och vägrade absolut att gå den långa vägen, c:a 2 km, från Karlaplans hållplats ut till Lindarängen. Vid dåligt väder sjönk publiksiffran skrämmande, och vi började fundera över vad som kunde göras för att avhjälpa detta. Busslinje fanns ej ut till Lindarängen, och vi kom snart underfund med att vi måste söka oss en annan plats.
Jag satt en dag uppe på Stockholms-Tidningen, hos Sportens allt i allo, Curt Söderberg, och beklagade mig högljutt över situationen. Då sade Curt "Varför inte försöka komma in på Stockholms Stadion?". Jag skrattade åt hans förslag och tyckte nog för min del att detta var så fantastiskt att det icke ens skulle löna sig att höra efter. Hur det var så enades vi båda om att det var ju i alla fall icke förenat med några kostnader att fråga.
Sagt och gjort, vi tågade upp till stadionchefen Tage Eriksson, som välvilligt tog emot oss. Vi framförde vårt ärende och jag vill inte direkt påstå att Tage Eriksson fick någon chock, det är han för lugn och sansad för. Men att han blev en aning betänksam, därom råder inga tvivel. Jag rekommenderade honom att kontakta stadionchefen för Bislet i Oslo och höra efter hans erfarenheter. Den gode Tage lovade detta och att vi skulle få återkomma senare.
Värdefullt tidningsstöd
Under tiden kom det in en annan energisk herre i bilden, Stockholms-Tidningens reklamchef, Kapten Lund. Han tyckte att eftersom det var Curt Söderberg, som nämnt Stadion som lämplig plats, så skulle i varje fall första tävlingen göras tillsammans med Stockhoms-Tidningen. Jag insåg rätt snart vilket värdefullt stöd tidningen skulle kunna ge oss för att genomdriva denna fantastiska idé. Samtidigt som dessa underhandlingar med Tage Eriksson pågick körde vi tävlingar ute på Lindarängen, och för att stadionchefen skulle få veta lite mer om vad motorsport egentligen var för något, och vad vår organisation kunde prestera, inbjöd jag honom att komma till Lindarängen för att själv bilda sig en uppfattning om motorsport och speciellt då isracing.
Då saken var synnerligen konfidentiell var det ju viktigt att stadionchefen var helt inkognito. Curt Söderberg fick i uppdrag att "valla" Tage Eriksson omkring på Lindarängens område på ett sådant sätt att han absolut inte kom i närheten av speciellt journalister, som skulle kunna avslöja våra planer. Vi hade vidtagit alla försiktighetsåtgärder med hänsyn härtill, och det var icke utan man hajade till när redaktör Runströmmer på Svenska Dagbladet mitt under tävlingens gång frågade vad Tage Eriksson egentligen gjorde där på Lindarängen, och om han var intresserad av motorsport "eller kanske ni skall köra på Stadion?". Jag förnekade naturligtvis att jag hade en aning om att Tage Eriksson fanns på Lindarängen. Men om så var fallet var jag ju mycket glad åt att han börjat ägna motorsporten sin uppmärksamhet o.s.v.
Stadionchefen uttryckte sin stora belåtenhet med vad han sett på Lindarängen, och talade om att han blivit styrkt i sin uppfattning ifråga om arrangemangen, och att det var utmärkta funktionärer, för de hade kastat ut honom från depån eftersom han inte hade passerkort till denna plats. Så vad beträffade vår kompetens som arrangör, och att som sådana komma in på Stadion så var saken klar.
Kommisarien skulle avslå
Emellertid sammanträffade representanter från Polisen, från Stockholms-Tidniingen samt undertecknad på Stadion några dagar innan den planerade tävlingen skulle gå, för att diskutera skyddsanordningarna. Den då tillförordnade poliskommisarien i distriktet deklarerade öppet att han absolut skulle avslå ansökan om tillstånd för tävlingen ifråga. Så den dagen började inte så bra för oss. Vad var att göra. Avslaget var klart och tydligt deklarerat, och enda chansen vi hade var då att verkställa ett ljudprov för att konstatera om man inom Stadions murar kunde smattra så hårt att intilliggande sjukhus skulle störas. Vi beslöt därför att lördagen innan tävlingen, som skulle gå några dagar senare, göra ett ljudprov mmed tre motorcyklar körande under tävlingsmässiga former.
Att få förare till detta prov var ingen större konst. Man förstår grabbarna. Vilken känsla att med motorcykel få komma in och köra i denna idrottens högborg, detta idrottens tempel o.s.v. Det var icke utan att det var något historiskt över det hela. Ett tjugotal vittnen anskaffades för att intyga att allt skedde fullt tävlingsmässigt. Samtidigt med detta hade vi lyssnarpatruller ute för att avgöra huruvida motorsmattret kunde störa utanför Stadion. Uppe på Sophiahemmet, som ju var den känsligaste punkten, befann sig stadionchefen och kapten Lund, som tillsammans med chefsläkaren och sjukhusets husmor, gick från avdelning till avdelning, öppnade fönster och lyssnade. Man kunde inte höra något störande!
Vi som befann oss inne på Stadion vid detta tillfälle voro mycket spända på om vi skulle lyckas eller ej. Grabbarna fick köra varv efter varv, och man riktigt såg hur de växte med uppgiften. De förstod också vilka möjligheter som skulle öppna sig om dessa prov skulle slå väl ut. Körningen avblåstes och vi bara väntade.
Efter en stund kom det två glada herrar i rask takt inspatserande från Sophiavägen. Det var Tage Eriksson och Sixten Lund. Lund vinkade med ena handen, i vilken han höll ett kuvert, som visade sig innehålla ett av husmor underskrivet intyg, undertecknat av henne och chefsläkaren, på att de ingenting hört, och att de icke hade nogonting att erinra mot motortävlingar på Stockholms Stadion!
Det var en ganska stor sten, som föll, och nästa steg var att låta vittnena underteckna ett stort och fint papper, som beskrev att det hela hade skett under tävlingsmässiga former. Men ännu var det ej klart med detta. Polisen hade ju, som redan sagts, avslagit, och nu gällde det att få dem att återtaga sitt beslut. Med dessa papper i handen styrdes kosan mot Stockholms polismästare, som inför dessa bevis gav med sig, och vi fick vårt tillstånd efter mycket om och men.
Avancerad helikopterflygning
Den stora dagen blev onsdagen den 19/3 1947.Tävlingen ifråga fick av förklarliga skäl mycket god pressreklam, och vi hade trummat ihop allt av attraktioner för att göra tävlingen så tilltalande som möjligt. Bland annat gjorde Ostermans helikopter en nedstigning i Stadion-grytan och avlämnade kvällens prisutdelarinna, Alice Babs. Samtidigt fick publiken se en liten uppvisning i avancerad helikopterflygning. Pressen var minst sagt begeistrad över tävlingen, som hade samlat en publik på 10 648 betalande åskådare. Glokar Well skrev dagen därpå i StockholmsTidningen att vad han sett ifråga om isracing onsdagen den 19/3 1947 gick utanpå boxniing, bancykling, hästkapplöpning och jag tror t.o.m. han blandade in ishockey med mera. Och Glokar tillade "och det i kvadrat dessutom!".
Ja, det rådde nog ingen tvekan om att denna första Stadion-kväll blev en succé, som man aldrig glömmer. När man läste recentionerna dagen efter, och om man betraktade den, för oss motorfolk, stora publiksiffran, föddes omedelbart tanken på att här måste bli en repris. Sixten Lund, som aldrig backar ur för någonting, tog sig genast an sin del av bördan. Ett par dagar efter var saken klar. Det skulle köras en repris.
Det blev också tisdagen den 25/3 i exakt samma regi, som första tävlingen, och då infann sig 10 174 betalande åskådare. Man kan utan överdrift påstå att denna första vintersäsong på Stockholms Stadion ryckte upp motorsporten till ett ganska högt plan. När Stockholms Stadion öppnades för motorsport så tvingades automatiskt landets övriga idrottsplatser att öppna portarna och släppa in motorsporten.
Men hur skulle det vara med speedway på Stadion?
Emellertid är det ju så att aptiten växer medan man äter. Man gick omkring och tänkte som så - hur skulle det vara att få köra speedway på Stockholms Stadion? Nej, tänkte man, det kan ju aldrig gå. Det var ju bara en dröm. Men samma år på sommaren hade sportjournalisterna och filmskådespelarna tillsammans en välgörenhetstillställning på Stadion med en massa olika sportsliga inslag. Bland annat förekom körning med lättviktsmotorcyklar. Dessa kunde ju ej göra någon åverkan på den världsberömda stybbanan. MS ombads att medverka för att det hela skulle ske tidsmässigt, och vi ställde upp med hela vår funktionärsstab. En imponerande inmarsch, utpostering av flaggvakter, starter och allt vad som därtill hör. Det hela gick perfekt och alla var belåtna. Allt gjordes så bra som möjligt för den lilla tanken att komma in och köra speedway ville inte riktigt släppa, den var efterhängsen.
Vanvett, sa vaktmästaren
Otaliga uppvaktningar gjordes hos Tage Eriksson, som efter diverse bombardemang kände sig helt vimmelkantig, och icke riktigt visste vilket ben han skulle stå på. Han gav slutligen med sig och beslöt att vi skulle få göra ett prov. Övervaktmästare Östberg sa bestäm nej, och tyckte att detta var rena vanvettet. En åsikt som han dessbättre numera helt frångått. Tage Eriksson var givetvis lite orolig, och inte så lite heller. Han tänkte att han fick bereda sig på en brännande besk kritik över detta tilltag.
Provet gick i all hemlighet, och det visade sig att banan var av sådan kvalitet att det knappt märktes att man kört på den. Till detta kommer att ytsatsen på löparbanan varje höst plöjs upp för att sedan på våren göras iordning, vältas med mera. Motortävlingarna på hösten skulle icke kunna ha någon som helst skadlig inverkan. Det är att märka att ytsatsen på på Stadions löparbana är omkring 25 mm tjock, alltså något att slita på.
När tävlingen var slut skulle det avgöras om det här skulle få fortsätta. En grupp experter från Idrottsstyrelsen, d.v.s. tekniska kommittén, störtade efter tävlingen ned på banan för att titta på den, som de trodde, för all framtid förstörda Stadion-banan. Men så var inte fallet. Banan hade praktiskt taget inga skador alls, och speedway blev också accepterad som sport på Stadion.
Att glädjen stod högt i tak inom vår klubb behöver väl knappast nämnas, och optimister som vi var, beslöt vi att den 19/10, alltså endast några dagar senare, göra om försöket. Men den kvällen blev det icke vad vi väntat. Ett störtregn kom och publiken begränsades till 4 936 betalande åskådare. Vi voro ändock glada för att vi lyckats över förväntan.
Ja, sedan fortsatte samarbetet med Stadion och jag tror nog jag vågar påstå, att ingen av parterna förlorat på samarbetet. Stadion fick in stora summor i hyror, som sedan gjorde det möjligt för stadionstyrelsen att sänka hyran för den allmänna idrotten, som verkligen behövde ett sådant handtag.
SM på Stadion
Till slut vill jag nämna att t.o.m. senaste tävlingen, SM 1950, hade 252 226 åskådare sett motor på Stockholms Stadion. Bruttoinkomsten ligger på omkring 1 000 000 kronor, vilket betyder att c:a 150 000 kronor inbetalats i nöjesskatt, och att hyresinkomsten för Stockholms Stadion skulle bli c:a 225 000 kronor. Detta är siffror som bevisa att om motor körs på centrala och bra platser och i perfekt regi, så kommer publiken.
Ja, nu har jag försökt att på bästa sätt berätta hur motorsporten erövrade Stockholms Stadion,och vill jag i samband med detta framhålla, att vi motormän äro Stadion-styrelsen mycken tack skyldiga, och främst då Tage Eriksson, för att dessa tävlingar har kommit till stånd. Återverkningarna ute i landet av Stadion-tävlingarna behöva ingen speciell kommentar. Alla känna väl till resultatet härav.
UNO DUZÄLL