All text: Gunnar Hagberg

Svenska landslaget mot Australasien i Norrköping 1958

Tre förare räckte på sätt och vis för att besegra Australien i landskampen i Norrköping den 7 oktober 1958. Det australasiska laget var ett kombinationslag från Australien och Nya Zeeland. Det var efter den matchen den granna lagbilden, som synes nedan, och som prydde baksidan på premiärnumret av Dirt Track togs i depån.

Sverige vann landskampen med 51 - 45, men det fanns ändå viss anledning till oro över hur ihåligt det svenska laget var. Ove Fundin och Olle Nygren tog 15 poäng vardera och Rune Sörmander fyllde på med förtjänstfulla 13. Vackert så. Men sedan?

Bara åtta poäng totalt på blågults övriga förare, Björn Knutsson (3), P-O Söderman (3), Joel Jansson (1) och Bert Lindarw (1). Ett faktum som fick den svenske landslagsbasen Arne Bergström att uppgivet konstatera: "I världsklass, som det här är fråga om, har vi bara tre man för närvarande."

Nåja, en 20-årig Björn Knutsson visadde trots allt att det fanns hopp om svensk speedway inför framtiden. I det sista och avgörande heatet fixade han och Rune Sörmander en femetta. Sörmande vann före Kutsson och det säkrade landskampssegern trots att gästerna kom med både Barry Briggs och Ronnie Moore i heatet.

Knutsson blev ju med tiden världsmästare och speedwaysporten i stort i Sverige överlevde också den publika nedgång som noterades under några år när 50-talet övergick i 60-tal.

Sverige vann för övrigt samtliga tre landskamper över Australasien hösten 1958. Den 5 oktober blev det 56 - 40 i Växjö och den 9 oktober skrevs de svenska segersiffrorna till 49 - 47 i Stockholm.

Dessutom kördes två fyrlandskamper där Australien och Nya Zeeland delade upp sig. I Göteborg den 10 oktober vann Sverige (36 poäng) före Nya Zeeland (26), Norge (20) och Australien (14). I Eslöv två dagar senare vann Sverige på nytt med 36 poäng. Australien hade 25, Norge 24 och Nya Zeeland 11.

Landskampen på Norrköpings gamla motorstadion på Dagsbergsfältet föregicks av ett dagslångt regnväder och banan täcktes med ett sågspånslager för att det över huvud taget skulle bli körbart. Det är också sågspånet som orsakar den "snöiga" känslan på lagbilden från depån.

Tanken är att varje nummer av Dirt Track skall avslutas med en lagbild på baksidan. En idé ogenerat stulen från det inte helt obekanta Rekord-Magasinet.

Önskemål och förslag på framtida lagbilder mottas med tacksamhet av redaktionen för Dirt Track. Landslag, svenska klubblag eller engelska ligalag - alla idér är välkomna. Det torde finnas gott om gamla lagbilder i gömmorna hos föreningens medlemmar.

Världsligan var ett nytt påfund på den internationella speedwayscenen under säsongen 1968. En serie landskamper mellan de fyra stora speedwaynationerna, Storbritannien (inklusive Nya Zeeland), Sverige, Polen och Sovjet, skulle en gång för alla avgöra vilket land som var bäst, störst och starkast. Idén kom från England och var tänkt som en ersättning för lag-VM, där Sverige var regerande mästare.

Det var dock, skulle det visa sig, ingen lysande idé. Tvärtom. Bara halva serien genomfördes och Sverige hann bara med två matcher, som gav två nederlag mot Storbritannien; 35 - 43 på Wimbledon i södra London och 27 - 51 i Halfax uppe i Yorkshire.

Vädret saboterade en stor del av Världsligan, och dessutom höjdes snart röster om en återgång till ett lag-VM av traditionellt snitt. Så skedde, och 1969 blev Polen lagvärldsmästare.

Nåväl, efter de båda matcherna i Världsligan körde Sverige ytterligare tre landskamper på brittisk mark under den heta sommaren 1968.

Samlarbilden visar det svenska manskapet elegant poserande på innerplan innan matchstart på Monmore Green i Wolverhampton.

Matchen i Wolverhampton den 21 juni vann Sverige med 55 - 52 sedan Anders Michanek visat vägen med sina 14 poäng.

Därefter blev det anmärkningsvärda 71 - 37 till Sverige i Coatbridge den 22 juni innan landskampsutbytet avslutades i Swindon med brittisk hemmaseger och revansch, 62 - 46.

Poängplockare i landskampen i Wolverhampton var:

Sverige: Anders Michanek 14, Olle Nygren 12, Sören Sjösten 11, Ove Fundin 8, Torbjörn Harrysson 6, Bernt Persson och Hans Holmqvist 2

Storbritannien: Jim Airey 14, Martin Ashby 12, Peter Vendelberg 7, Eric Boocock och Ken McKinley 6, Nigel Boocock 4, Barry Briggs 3 och Ivan Mauger 0.

När Sverige vann lag-VM 1964 var det för tredje året i rad "våra gossar"tog hem titeln. 1962 vann Sverige i Slany i Tjeckoslovakien och året därefter i Wien.

1964 års final bjöd på en tävling där det jämna svenska laget behärskade den gropiga och svåråkta banan allra bäst.

Sverige körde in 34 poäng totalt, och det räckte till en övertygande triumf, där Sovjet utmanade närmast med 25 poäng. Storbritannien, som kom med ett delvis föga namnkunnigt lag körde ihop 21 pinnar.

Men det började tveksamt för Sverige. Ove Fundin överraskade alla med att nolla i sitt första heat. Han lät Sören Sjösten ta sitt nästa heat, men även denne blev sist över mållinjen. Den svenske lagledaren Arne Bergström förklarade utan omsvep för Ove Fundin vad som gällde inför fortsättningen och "beställde" ett par heatsegrar. Varpå Fundin vann sina följande heat och visade vägen mot VM-guldet. Fundin fick dock nöja sig med 6 poäng i finalen.

Resultar:

1. Sverige 34 poäng
Björn Knutson 11, Göte Nordin 10, Rune Sörmander 7, Ove Fundin 6 och Sören Sjösten 0

2. Sovjet 25 poäng
Igor Plechanov 8, Gennadij Kurilenko 8, Jurij Chekranov 6 och Boris Samorodov 3

3. Storbritannien 21 poäng
Barry Briggs 9, Ken McKinley 7, Nigel Boocock 3, Ron How 2 och Brian Brett 0

4. Polen 16 poäng
Andrzej Wyglenda 8, Andrzej Pogorzelski 3, Zbigniew Podlecki 2, Marian Rose 2 och Marian Kaiser 0

VM-guldet i Abensberg innebar ett tilfälligt stopp för de svenska framgångarna i lagsammanhang. 1965 och 1966 kom Sverige trea. Vid 1967 års final på hemmabana i Malmö var Sverige tillbaka på tronen. Men det är, som det heter, en annan historia.

I stället njuter vi av den här granna lagbilden, tagen i depån i Abensberg innan finalen ska börja. Optimismen lyser i ögonen på den svenska truppen.

Vargarna blev svenska lagmästare 1949 efter att ha vunnit den så kallade speedwayserien utan en enda förlust.

Lagen möttes bara en enda gång, vilket innebar att några lag hade fem hemmamatcher, medan andra bara fick fyra. Vargarna hade turen att få köra seriefinalen mot SMK hemma på Dagsbergsfältet och vann tämligen enkelt och bekvämt med 62 - 42.

Samlarbilden är tagen i samband med Vargarnas premiär borta mot Smålänningarna i Gislaved den 24 april 1949.

Smålänningarna var nya i serien och kunde på intet sätt hota Vargarna, där englandstränade Olle Nygren visade tidig vårform och körde in 15 poäng på sex heat. Vargarna vann matchen, som kördes över 18 heat, med klara 78 - 29, medan SMK körde över Getingarna med 76 - 31.

1949 års speedwayserie hade utökats med tre lag, Smålänningarna, Piraterna och GEMA, jämfört med premiärårets sju. Bra för bredden, men det innebar samtidigt en del ojämna matcher. Det gav inte minst premiäromgången en tydlig fingervisning om.

I Vargarna imponerade Olle Nygren och Helge Brinkeback med föredömlig paråkning. Kämpen Stig Pramberg blev bäste poängplockare i matchen.

Poäng Vargarna:
Stig Pramberg 17
Olle Nygren 15
Helge Brinkeback 15
Einar Lindqvist 14
Lennart Åström 5
Lennart Eriksson 4
Lennart Carlström 3
Seth Lindvall 3

Smålänningarna
Owe Braun 10
Stig Ekberg 5
Kurt Winberg 5
Arne Sörmander 5
L-E Östberg 5
Erik Engvall 2
Anders Börjesson 0

Publik: 5 000 personer

Indianerna avgjorde guldstriden i 1950 års Division I-serie. Åtminstone indirekt. Och utan att själva vara inblandade i själva medaljfördelningen

Guldstriden var i själva verket en östgötsk tvekamp mella Filbyterna och Vargarna. Vargarna slog Filbyterna i Linköping och Filbyterna kontrade med att besegra Vargarna i Norrköping. Bortasegrar i båda seriefinalerna således, och så långt dött lopp i guldfighten.

Men då klev Indianerna in i handlingen.

I september överraskade Kumla-laget med att hemmabesegra Vargarna i vad som beskrevs som, en av de bästa och mest raffinerade tävlingarna någonsin på Sannahed. 56 - 52 till Indianerna inför 6 000 åskådare, och där gled guldet Vargana ur händerna.

En tacksamhetens tanke for samtidigt mellan Linköpning och Kumla.

Men inför det sista heatet hade Vargarna ännu chansen till vinst på Sannahed. Indianerna ledde med 52 - 50 och behövde minst 3 - 3 för vinst. Det ble bättre än så.

Indianernas poäng i matchen togs för övrigt av: Göte Olsson 15, Evert Fransson 14, Sven Lindholm 11, Curt Hallberg 9, Bengt Ljungström 4, Georg Hellgren och Kurt Lindholm 1.

Indianerna etablerade sig under säsongen som ett stabolt mittenlag. Sex segrar och sex förluster innebar en fjärdeplats totalt, en poäng från bronset. "Kumla-Frasse" var lagets tongivande förare med ett snitt på 12,7 poäng per match. Med det var han åttonde man i den individuella poängligan. Flitigaste poängplockare bakom honom var Göte Olsson och Sven Lindholm.

Totalt sett var dock 1950 ett mörkt år för Indianerna. I bortamatchen mot Dackarna i Gislaved skadades Rune "Rula" Larsson så illa att han avled dagen därpå. "Rula" fick stoppsladd och föll i det fjärde heatet. Föraren bakom honom hann aldrig väja undan och "Rula" fick ta smällen över bröstkorgen. Han blev 30 år gammal.

Den 22 oktober kördes en tävling till Rune Larssons minne i Kumla. Nettointäkterna tillföll Runes hustru och 5 000 åskådare fick se Sune Karlsson vinna tävlingen före Cyril Roger och Evert Fransson.

Getingarna må föra en undanskymd tillvaro i dagens speedway. Historiskt sett står klubben i viss särklass med sina imponerande 16 SM-guld i lagsammanhang totalt genom åren.

1982 innebar premiären för Elitserien i speedway. Tidigare hade den högsta serien kort och gott kallats för Division I. Nu skulle spetsen vässas, var tanken. Den nya Elitserien hade bara plats för sex lag jämfört med åtta säsongen innan. Idén var klubbarnas egen, men det visade sig vara en satsning som inte föll särskilt väl ut. Bara sex lag innebar för få matcher och dessutom innebar det nygamla greppet med 16-heatsmatcher att det vimlade av riktigt ojämna matcher med överlägsna segrar för hemmalagen.

Publike reagerade på det enda rimliga sättet. Den stannade hemma. Den genomsnittliga publiksiffran på 747 åskådare imponerade knappast. Året därpå var antalet lag uppe i sju, och till säsongen 1984 var man tillbaka till åtta lag i högsta serien.

Den misslyckade starten för Elitserien i stort förringar givetvis inte Getingarnas insats 1982. Laget vann grundserien klart efter att ha vunnit åtta av de tio matcherna. De fyra främsta lagen i Elitserien, Getingarna, Örnarna, Njudungarna och Smederna, gick till semifinalmatcher om en plats i finalen. Getingarna slog enkelt ut Smederna i två raka matcher. Men mellan Njudungarna och Örnarna blev det tufft. Det fordrades skiljeheat innan Njudungarna säkrade sin finalplats. I finalen vann Getingarna i två raka matcher, även om de småländska kämparna stred tappert ända in på mållinjen.

Matchfakta
Första finalen i Vetlanda:
Njudungarna - Getingarna 42 - 53
Njudungarna: Göran Waltersson 11, Uno Johansson 10, Roger Gustavsson 7, Ulf Blomqvist 7, Conny Ivarsson 3, Börje Klingberg 2, Kenneth Gustafsson 2,Conny Samuelsson 0
Getingarna: Tommy Nilsson 15, Richard Hellsén 11, Per Jonsson 7, P-O Gudmundsson 7, Jimmy Nilsen 6, Anders Michanek 5, Jimmie Magnusson 2, Thomas Hydling 0

Med både Björn Knutson och Barry Briggs i laget blev Southampton, med smeknamnet "The Saints", brittiska mästare säsongen 1962. Trots de båda starka topparna menar Björn Knutson själv att det snarare var lagets jämnhet som var hemligheten bakom framgången. "Alla i laget kunde ta poäng. Det var sällan någon som föll ur ramen. Större än så var inte hemligheten", säger Björn

Det här är första gången Dirt Track presenterar ett engelskt lag på sista sidan. Men det eleganta manskapet under ledning av promotorn Charles Knott håller givetvis måttet även i det här sammanhanget. Den lille killen på bilden, han på hojen med ligabucklan i händerna, är för övrigt Mr. Knotts barnbarn.

Southampton levde högt på sin speciella hemmabana. Ovalen på Bannister Court var i själva verket snarare rund än oval. och många av motståndarna hade problem på den korta banan. En utpräglad hemmabana, om man så vill. Knutson och Briggs däremot, behärskade den till fulländning och "The Saints" vann också alla sina tolv hemmamatcher under guldåret. "Det gick runt i stort sett hela tiden. Inga rakor att vila sig på", säger Björn.

Björn Knutson trivdes alldeles ypperligt under sina fem säsonger i Southampton. Han hade gärna fortsatt i klubben om möjlighet givits. Men efter säsongen 1963, då "The Saints" slutade näst sist i tabellen, revs banan och speedwayverksamheten i kuststaden avvecklades. "Banan låg praktiskt taget mitt inne i sta'n, och till slut satte myndigheterna stopp på grund av bullret. Samtidigt blev det nog en mycket god affär för Charles Knotts del. Han sålde marken och det byggdes bostadshus i stället. Väldigt trevliga parhus. Jag var inne i ett av dem och tittade", säger Björn.

Ligaguldet 1962 var Southamptons främsta merit på lagsidan, om man inte räknar med triumfen i Division två 1936.

1962 vann "The Saints" ligan med klar marginal. Sju poäng före tvåan Wimbledon. 36 respektive 29 poäng. Coventry (26 poäng) var trea och Belle Vue (25) fyra. Säsongen stördes en smula av att Ipswich drog sig ur efter 15 matcher. De resultaten plockades bort från sluttabellen.

Sedan Southampton lagt ner verksamheten flyttade förarna vidare. Björn Knutson hamnade i West Ham och Barry Briggs i Swindon. Men det är en helt annan historia. Och någon speedway har inte körts i Southampton sedan "The Saints" storhetsdagar för sisådär 45 år sedan. Givetvis ett tråkigt faktum att de gamla fina klubbarna och banorna försvinner.

Under svensk speedways första storhetstid i början av 1950-talet dök det inte minst upp en mängd nya klubbar som ville bjuda publiken på respektive ort på den nya fartfyllda sporten i tiden.

Många av dem försvann i stort sett lika snabbt som de kom, och numera återstår bara flyktiga minnen. Kuggarna, Saxarna, Kanonerna, Husarerna, Falkarna, Munkarna och Vesslorna är exempel på lagnamn som får det att vattnas i munnen på vilken historiskt intresserad speedwaykonnäsör som helst. Samt inte minst Garvarna från Valdemarsvik. Laget ni hittar elegant poserande i depån här nedan.

Garvarna passar onekligen bra in på beskrivningen ovan. Laget gjorde bara en enda säsong i seriesammanhang, 1952, och försvann sedan snabbt från ovalerna på grund av, i första hand, en skral ekonomi. Just säsongen 1952 led för övrigt flera klubbar av minskande publikintäkter, mycket beroende på en särdeles regning höst.

Rent sportsligt gjorde Garvarna en fullt acceptabel insats i Division II det året. Laget kom visserligen näst sist i den sex lag starka serien, men de tio matcherna resulterade i tre segrar, en delad pott och sex förluster. Förhoppningarna var heller inte särskilt högt ställda. "Se och lära" var stridsropet som gällde. Kavaljererna var klart sist i tabellen med bara en enda seger, och Garvarna hade häng på fyran, Stenbockarna, som landade på fyra segrar och se förluster. Monarkerna stod i särklass Tio raka storsegrar och bland annat 69 - 41 över Garvarna i Valdemarsvik.

Tre lokala Valdemarsviksgossar, Arne Weström, Curt Eldh och Rune Kärnfeldt, utgjorde stommen i Garvarnas lag. I övrigt fylldes truppen på med Sven Karlén från Norrköping, Ulf Ericsson och Tage "Tomten" Nyholm från Stockholm, Rune "Pajo" Wikgren från Västervik samt Motalasonen Yngve "Ping" Bengtsson.

"Det var roligt så länge det varade", har Arne Weström berättat i en intervju om säsongen med Garvarna. "Vi som höll på levde verkligen för sporten. En kort men lycklig period."

"Det var ingen av oss som drog sig för att sätta sig i skuld bara för att få ihop grejor till att kunna köra speedway på. Jag bytte bort min gamla Triumph mot en Jap, som jag körde på hela säsongen. De flesta av oss slutade tvärt efter säsongen, men både Ulf Ericsson och Curt Eldh gick till Vargarna och fortsatte att köra på hög nivå. Själv sålde jag min Jap. Den blev aldrig sig riktigt lik sedan jag kört omkull och skadat ramen."

Redan 1950 invigdes motorstadion i Valdemarsvik med en individuell stortävling, där fartglade norrmannen Basse Hveem vann i ett namkunnigt startfält och lade beslag på segerpriset, en livs levande tjurkalv. Den tävlingen sågs av en stor publik och fungerade som inspirationskälla när Valdemarsvik, under ledning av Stora Hotellets ägare Emanuel Brink, bestämde sig för att starta ett serielag. Dess intryck på svensk speedway i stort blev trots allt knappt skönjbart. Den sanne speedwyvännen glömmer dock aldrig dessa kittlande klubbar från sportens barndom.

De allra första landskamperna mella Sverige och England blev ofta tämligen enahanda uppgörelser med klara svenska segrar som följd. Sedan engelska klubblag som Harringay och New Cross kört landslagsvästarna av de svenska idolerna på svensk mark, räknade britterna kallt med att det räckte med ett C-betonat "landslag" inför det första landskampsutbytet säsongen 1951.

En kaxig inställning som stod dem dyrt.

Så dags hade nämligen de svenska förarna med "Varg-Olle" Nygren och Rune Sörmander i spetsen gått framåt såpass mycket inom hantverket att det blev svenska utklassningssegrar i de tre matcherna som kördes på svensk mark (Falköping, Stockholm och Arlöv) i juni 1951.

När det svenska landslaget drog till England två månader senare för tre returmatcher, hade engelsmännen vässat sin förartrupp avsevärt och kom bland anat med den gode Ken Middleditch i laget. Det var dock långt ifrån något engelskt A-landslag som Sverige mötte. Snarare en spetsad C-uppställning.

Lagbilden nedan är tagen i samband med landskampen i Exeter den 6 augusti. Det var den första av de tre matcherna och England vann med 61 - 46 sedan just nämnde Middleditch visat vägen med sina 15 poäng.

Sverige gjorde emellertid en klart godkänd insats och utmanade hemmaförarna på allvar. Framför allt imponerade "Varg-Olle" Nygren som mer eller mindre oslagbar.

Ännu bättre gick det i de båda landskamper som återstod av utbytet. I Wolverhampton vann Sverige med 63 - 44 och i Poole blev det knapp engelsk vinst, 56 - 52.

Sammantaget var det tre landskamper som gjorde mycket för svensk speedways status i England. England dominerade branschen tillsammans med Australien, men det var tydligt att engelsmännen inte längre kunde ta vilka division III-förare som helst och ändå köra ifrån de allt åksnabbare svenskarna.

I ärlighetens namn skall dock tilläggas att Sverige vid det här tillfället aldrig hade haft en chans mot Englands absolut starkaste landslag.

Resultaten från svenska landslagets Englandsturné 1951:

Exeter, den 6 augusti:
Englan - Sverige 61 - 46
Sverige: Olle Nygren 18, Olle Segerström 8, Bo Andersson 6, Rune Sörmander 5, Lennart Carlström 4, Sune Karlsson 3, Eskil Carlsson 1 och Dan Forsberg 1.

Wolverhampton, den 10 augusti:
England - Sverige 44 - 63
Sverige: Olle Nygren 18, Bo Andersson 16, Sune Karlsson 12, Lennart Carlström 5, Linus Eriksson 5, Eskil Carlsson , Olle Segerström 2 och Lars-Erik Österberg 0.

Poole, den 13 augusti:
England - Sverige 56 - 52
Sverige: Olle Nygren 12, Sune Karlsson 12, Dan Forsberg 10, Rune Sörmander 10, Bo Andersson 5, Eskil Carlsson 2, Olle Segerström 1, och Linus Eriksson 0.

De första officiella landskamperna mellan Sverige och England, där båda kom med sina absolut starkaste lag kördes dock inte förrän 1956. Det finns all anledning att återkomma till dessa historiska fighter i ett framtida nummer av Dirt Track.

I början av 1950-talet blomstrade svensk seriespeedway. Inte minst genom att det bildades en närmast oändlig massa nya serielag. Lag som kom snabbt och försvann nästan lika kvickt.

Lag som det i dag inte återstår så mycket mer av än en massa fina minnen, som det är värdefullt att varsamt omhulda och spara. Som Vesslorna, Kuggarna, Munkarna, Falkarna, Garvarna, Saxarna och Hyllingarna för att nu bara skrapa på ytan.

Samt inte minst Kanonerna från Karlskoga, som utgör det här numrets samlarbild. Att ett lag från Karlskoga skulle heta Kanonerna var förstås givet, och västen pryddes också av två korslagda kanoner.

Bilden är från säsongen 1951 när Kanonerna blev tvåa i Division 2 västra bakom Kaparna. Kanonerna vann sex av de tio matcherna och hamnade samma slutpoäng som Falkarna från Falköping i den superjämna serien. Kanonerna tog andrapltsen i kraft av bättre poängskillnad. Falkarna slutade trea framför Saxarna och Hyllingarna. Bara Solkatterna föll i någon mån ur ramen med bara en segermatch.

Bror Segerström var Kanonernas främste förare och totalt såg lagets förarsnitt ut så här under säsongen:
Bror Segerström. 8 matcher, 121,5 poäng
Sven Skoglund, 8 matcher, 113 poäng
Evert Hägg, 8 matcher, 112,5 poäng
Curt Segerström, 10 matcher, 95,5 poäng
Gustav Eriksson, 10 matcher, 73 poäng

Bertil Karlsson, 10 matcher, 54 poäng
Arne Mattsson, 2 matcher, 17 poäng
Nils Sund, 2 matcher, 15 poäng
Bengt Håkansson 7 matcher, 8 poäng
John Rohm, 2 matcher, 2 poäng

Så mycket festligare än så blev det dock aldrig för Kanonerna. 1952, året därpå, markerade en vändpunkt för svensk speedway, där publiksiffrorna för första gången sjönk, där dålig ekonomi började göra sig gällande och att antalet serielag sjönk.

Dittills hade sporten bara vuxit och undan för undan fyttat fram positionerna. Nu väntade andra tider. Varken publik eller förare räckte längre till i en sport som möjligen hade vuxit lite för snabbt och yvigt.

För Kanonernas del innebar de nya förutsättningarna att klubben helt enkelt upplöstes. I stället slog man sig samman med Solkatterna från Karlstad i en sorts nödlösning och bildade det nya laget Kavaljererna. Vilket var både synd och en smula överraskande, eftersom det fanns gott om förare i båda klubbarna och bra banor att köra på. Men det var det här med pengarna ...

Sportsligt blev det dock ingen större framgång. Det blev bara en enda seger och jumboplatsen i Division 2. Året därpå fanns inte heller Kavaljererna kvar.

Men den sanne speedwayvännen med lite känsla för sportens rötter glömmer givetvis aldrig en klubb som Kanonerna.

När publiken inte räckte till i Nyköping flyttades speedwayverksamheten över till Eskilstuna inför seriestarten 1951

I Eskilstuna var det däremot ett oerhört sug efter speedway. Smederna hade börjat köra på Tunavallen våren 1950, och när det stod klart att Griparna inte skulle fortsätta i seriesammanhang var inte SMK Sörmaland sena att rycka in och ta över grannarnas plats i Division I.

Smederna blev säsongens stora överraskning med en högst hedersam andraplats i serien. Låt vara att avståndet upp till suveräna mästarlaget Vargarna ändå var såpass stort som åtta poäng. Det hindrar förstås inte att den nya bekantskapen gjorde en kanonsäsong.

"Vårt mål är att vinna Division I", sa kände ledaren Erik "Kusen" Karlsson inför premiärsäsongen.

Nåja, åt Vargarna gick inte mycket att göra. Dan Forsberg, "Varg-Olle" och kompani förlorade bara en enda match under hela säsongen, borta mot Dackarna. Därefter var det desto jämnare med Smederna på 14 poäng, Dackarna på 12 och Filbyterna på 11.

Smederna betydde mycket för Eskilstuna, inte minst ekonomiskt. Nöjesskatten var speedwayklubbarnas stora utgiftspost vid sidan av förarersättninjgarna. 1951 bidrog Smederna med runt 30 000 kronor till de kommunala finanserna i form av nöjesskatt. Tunavallens lilla oval var rena guldgruvan, och redan under debutsäsongen i Division I togs ritningarna fram på att bygga en ny bana inom samma område.

Stommen i Smederna utgjordes av förare från Griparna, det vill säga Olle Segerström, Joel Jansson, Gunnar Hellqvist och Ove Bodin. De backades i första hand förtjänstfullt upp av Bert Lindarw (ny från Kanonerna) och Lennart Eriksson (ny från Vargarna).

Olle Segerström var förstås den tunga pjäsen i lagbygget. Han tog mest poäng, kom med i landslaget och både erövrade och försvarade Gyllene hjälmen.

Vid sidan av banan var "Kusen" Karlsson den store ledaren bakom framgångarna. Han hade idéer och visioner, och han såg till att flera internationella toppförare fick tillfälle att köra på Tunavallen. Exempelvis satte engelsmannen Cyril Roger nytt banrekord hösten 1951. Han forcerade de fyra varven på den 260 meter långa och tekniskt utmanande banan på 57,8 sekunder.

Följande förare körde i Smederna den lyckosamma säsongen 1951:
Olle Segerström - 12 matcher. 14,9 P/M
Joel Jansson - 12 matcher, 9,7 P/M
Gunnar Hellqvist - 12 matcher, 9,4 P/M
Bert Lindarw - 12 matcher, 7,4 P/M
Ove Bodin - 11 matcher, 7,1 P/M
Lennart Eriksson - 11 matcher, 4,3 P/M
Sven Skoglund - 3 matcher, 5,0 P/M
Lars-Erik Andersson - 4 matcher, 2,2 P/M
Dessutom gjorde Demar Gustavsson och Sixten Lööw enstaka inhopp i laget.

Redan den 10 jli 1932 kördes den första rundbanetävlingen på Gislaveds motorbana. Därmed är ovalen landets äldsta speedwaybana som ännu är i bruk. Om detta kunde ni läsa mer detaljerat i ett av 2003 års nummer av Dirt Track.

Däremot dröjde det ända till 1963 innan Gislaveds Motorklubb för första gången mönstrade ett eget lag i seriesammanhang. Lejonen, eller Smålands Lejon, som det först kallades, slutade dock sist i Division III södra efter fyra raka förluster. "Bedriften" upprepades året dårpå. Lejonen tog på nytt hand om jumboplatsen i Division III A, där motståndet på nytt utgjordes av idel reservlag till de lite tyngre klubbarna i svensk seriespeedway.

Optimismen var det däremot inget fel på. Lejonen tog sig an säsongen 1965 med viss tillförsikt väl medvetna om att man hade ett utvecklingsbart lag med Willy Friberg som främste härförare och en ung Terje Hentriksson som påläggskalv.

Motståndet i Division III A bestod av reservlagen från Indianerna, Smederna, Rospiggarna och nykomlingen Stjärnorna. Serien var enbart öppen för reserver och B-förare, och Lejonen hade inga problem med att ställa upp med rätt sorts manskap. Man använde de förare man hade helt enkelt. Det gick dessutom rätt bra. Man vann två matcher, körde oavgjort i en och förlorade bara en match. Ett gott facit, som dock knappast skulle räcka till serieseger

Om det inte varit för att Rospiggarnas Lars-Ove Lundgren dessutom hade kört tre matcher för Getingarna i Division I. På sina tio heat i det

Svemos straff blev hårt. Lars-Ove Lundgren diskades och Rospiggarna blev av med sina poäng i serien. Tabellen räknades om. Och ser man på, Lejonen stod då som seriesegrare med samma lagpoäng (9) som Indianerna, men med bättre förarkvot. Smederna, som toppade när serien var färdigkörd, förpassades till tredje plats efter den plötsliga omräkningen. En serieseger är förstås alltid en serieseger, men det kan antas att det sätt som Lejonen vann på uppfattades som aningen fattigt.

Lejonen gör eller inget större nummer av triumfeni sin klubbhistorik på klubbens webbsida. "Lejonen vinner landets lägsta serie, Division III", står det kort och torrt under rubriken 1965. Nåja, det blev en sorts uppflyttning till tvåan till säsongen därpå.

Pålitlige Willy Friberg var Lejonens främste poängplockare, och den individuella förarstatistiken såg ut så här:

Willy Friberg, 4 matcher 36 poäng
Björn Torsson, 3 matcher, 20 poäng
Therje Henriksson, 3 matcher, 15 poäng
Karl-G Rydström, 2 matcher, 14 poäng

Lagbilden här nedan är tagen efter seriematchen i Hallstavik den 7 juni 1965.

Få speedwayklubbar är mer berättigade att pryda Dirt Tracks baksida än Belle Vue Speedway. "The Aces" från Manchester i nordvästra England.

Ingen annan klubb i världen bär nämligen på en lika lång, stolt och omfattande historia.

Ända sedan 1928 har Belle Vue varit i farten i någon form. Ligadebuten skedde1930 när "The Aces" vann Northern League efter att ha kört in 39 av 42 möjliga lagpoäng. Inte ens under Andra världskriget tystnade maskinerna på klassiska Zoological Gardens vid Hyde Road.

Så länge det körts speedway, har det körts på Belle Vue. Ungefär så.

En makalös bedrift med tanke på hur klubbar kommit och gått genom åren. Belle Vue har alltid funnits. Respekt.

Att klubbvästen dessutom är en av de snyggaste i branschen - särskilt den "rena" ni ser på bilden nedan - tillför bara ännu en dimension till den sagoskimrande mystiken.

Just nu laddar Belle Vue för ännu en säsong, och om ett år, våren 2016, räknar man med att jättesatsningen National Speedway Stadium står färdig. En ny modern arena, som tar Belle Vue in i framtiden med samma elegans, stil och tradition som präglar klubbens historik.

Lagbilden är från säsongen 1963 när "The Aces" blev mästare efter att ha tagit hem National League. Det var Belle Vues första ligatriumf efter Andra världskriget. Främste härförare i sammanhanget och vägvisare mot guldet var förstås Peter Craven, "The Wizard of Balance" .

Ligatabellen såg ut så här:

Belle Vue	34 poäng
Norwich	26 poäng
Wimbledon	25 poäng
Coventry	24 poäng
Swindon	22 poäng
Southampton	22 poäng
Oxford	13 poäng

Ytterligare lite torra siffror som beskriver bilden av Belle Vues framgångar genom åren:

Mästare National League: 1933, 1934, 1935, 1936 och 1963.

Mästare Brittish League: 1970, 1971, 1972,1982 och 1993.

Individuella världsmästare i Belle Vue-väst: Peter Craven (1955 och 1962), Ove Fundin (1967), Ivan Mauger (1969, 1970 och 1972), Peter Collins (1976) och Jason Crump (2004 och 2006).

Parvärldsmästare i Belle Vue-väst: Ivan Mauger (1969 och 1970), Sören Sjösten (1974), Peter Collins (1977, 1980, 1983 och 1984), Chris Morton (1984).

Individuella brittiska mästare i BelleVue-väst: Peter Craven (1962 och 1963), Ivan Mauger (1969, 1971 och 1972), Peter Collins 1979), Chris Morton (1983) och Joe Screen (2004).

Sedan 1988 kör Belle Vue sina hemmamather på den gamla greyhoundarenan Kirkmanshulme i Lane i stadsdelen Gorton. Det är också där som arbetet pågår med att skapa National Speedway Stadium.